Låt personalen vara med och starta om hemtjänsten
Varje dag, dygnets alla timmar, finns det människor som är beroende av eldsjälarna inom hemtjänsten. Undersköterskan Ann-Sofie Svensson är en av alla de som brinner för sitt jobb med att hjälpa andra, och som också kämpar fackligt för bättre villkor och arbetsmiljö för sina kollegor.
Ann-Sofie jobbar i hemtjänstens nattpatrull i Sotenäs kommun och är både arbetsplats- och skyddsombud. Hon är relativt ny i sina uppdrag och berättar att hon hämtar mycket stöd från sin mentor – sektion SML:s ordförande, Petra Sundbladh.
Trots kort tid som ombud har den drivna undersköterskan redan hunnit skriva debattartikel i Kommunalarbetaren och insändare i Bohusläningen, med syfte att sätta press på Sotenäs politiker. Och hon har också redan varit delaktig i en facklig framgång. Sommaren 2021 stred sektion SML, med Ann-Sofie och Petra Sundbladh i spetsen, för att riva upp beslutet om ensamarbete på natten inom hemtjänsten – ett beslut som fattades av omsorgsnämnden 2019 och som skulle ha införlivats i juni förra året. Den fackliga kampen ledde till ett upprivet beslut och därmed en facklig framgång: Sotenas nattpatrull slipper ensamarbete.
Verksamheten behöver en omstart
Allmänt allvarligt läge inom hemtjänsten
Efter det hårda arbetet med att bestrida beslutet om ensamarbete på natten, har Ann-Sofie även tagit upp kampen för att förbättra villkoren och arbetsmiljön för dagtidspersonalen. Mycket av arbetet handlar om att kämpa för att få tiden att räcka till, så att vårdtagarna får den tid och omsorg som de beviljats och har rätt till. Ann-Sofie beskriver en ansträngd verksamhet där just tiden styr, ner på minutnivå, och där det mänskliga inte längre står i fokus.
– Det är ett allmänt allvarligt läge inom hemtjänsten just nu. Sotenäs är inte på något sätt unikt. Hemtjänsten behöver en omstart! Cheferna skyller många av problemen på pandemin, men det har varit så här länge. Och det har dessutom blivit värre på senare tid. Som personal känner man sig aldrig klar. Man känner sig otillräcklig för att man inte hinner utföra det man vill och behöver utföra. Och jag tycker inte att vi ställer några orimliga krav på oss själva. Vi vill ju väl och värnar om dem vi tar hand om, men vi hinner inte med allt.
Glömmer ofta människan bakom biståndet
Ann-Sofie använder ofta namnet "Agda" när hon pratar om vårdtagarna, eftersom det är viktigt för henne att personifiera och mänskliggöra vårdtagarna. Och hon önskar innerligt att hon hade haft mer tid till sitt förfogande.
– Det finns ju en människa bakom biståndet som beviljats, och även om det inte står att personen ska få hjälp med att gå ut med soporna till exempel, så kanske Agda känner sig lite extra dålig en viss dag och då hjälper jag så klart till med det ändå. Vi är ju medmänniskor och måste hjälpa varandra.
Vi som personal får ofta höra att det är verksamheten som styr, men det stämmer ju inte riktigt, för Agda får ju inte vara med och bestämma. Verksamheten har inte anpassats efter behoven under de snart 20 år som jag arbetat inom hemtjänsten. Man skulle behöva ta ett vitt papper och börja om. När finns behovet av omsorgen till exempel? Ska vi verkligen fortsätta jobba 7–16?! Agda går inte och lägger sig klockan åtta på kvällen längre. Vi behöver så klart jobba när och där behoven finns. Det så mycket man inte tar med i beräkningen när man beräknar tidsåtgång för omsorgsbehovet. Man glömmer tyvärr ofta människan bakom biståndet.
Kvaliteten inte densamma som förr
Ann-Sofie berättar med viss uppgivenhet om hur personalen i hela tiden förväntas "ställa upp" för verksamheten, och om att man mer eller mindre får kasta sig mellan vårdtagarna för att hinna med.
– Det finns inte samma kvalitet i omsorgen i dag som det gjorde förr. Förr kunde man vara en hel förmiddag hos en enskild brukare. Då hann man baka, gå promenader ... och verkligen vara närvarande. I dag ska vi hinna med 19–20 besök under ett arbetspass. Vilken typ av kvalitet kan det bli på omsorgen då?! Tiden räcker aldrig till.
Ena dagen räcker det med fem minuter ... nästa dag behövs det kanske 30
När Ann-Sofie beskriver behovet av en omstart av hemtjänsten, så lyfter hon framför allt vikten av att personalen får vara delaktig.
– Det är personalen som sitter på kunskapen och kompetensen, det är de som vet vad som behövs. Personalen måste få vara en del av verksamhetsutvecklingen för att omstarten ska bli lyckad. Det är vi som får bemöta och hantera det som bestäms uppifrån, och det är vi som vet och förstår att man inte kan mäta Agdas besök i tid, för hur Agda mår just den dagen spelar roll. Ena dagen kanske det räcker med fem minuter, enligt schema, eftersom hon precis fått vara social för att hon haft besök av en släkting till exempel. Men en annan dag kan hon vara väldigt kontaktsökande för att hon inte haft något besök på över två veckor. Då kan jag se att hon mår dåligt och är orolig ... att hennes allmäntillstånd är sämre ... och då kanske jag skulle behöva lägga 30 minuter hos henne i stället för fem. Men det är 25 minuter extra som inte finns.
Personalsatsningar och tillit = framgång
Förutom att ge personalen möjlighet att vara med i utvecklingen av verksamheten, så tror Ann-Sofie att man skulle vinna mycket på att satsa på och ta bättre hand om sin personal. Hon nämner också tillit till personalen och deras yrkesskicklighet som en viktig ingrediens.
– Det finns så otroligt mycket fin personal som arbetar inom hemtjänsten. Personal som stannat år efter år, trots besparingar och dåliga villkor. Nu måste man bestämma sig för att verkligen ta tillvara på dem, för snart orkar de inte mer. Man måste satsa på personalen genom utbildning och validering av deras kunskaper, så att de vill och orkar stanna. Och så måste man satsa på och tillsvidareanställa de nya som kommer in – de som verkligen vill arbeta inom vården och som passar för jobbet. Varför får de inga tillsvidareanställningar? Jag förstår att de går vidare när de inte får någon säker anställning, utan bara kortare vikariat.
Jag har haft flera, ganska unga, kollegor genom åren som har trivts gott i vården, men som slutar för att de inte ens får ett schema. De vet inte om de har jobb ens några veckor framöver, och då söker de sig så klart vidare dit där de kan få en fast tjänst. Man får ofta höra att det inte finns personal att rekrytera, men om man satsade på dem som faktiskt kommer in i verksamheten så kanske de hade stannat.
Förutom att satsa på personalen så är det också jätteviktigt att cheferna har tillit till oss. Vi måste få vara med och bygga upp verksamheten. Och man kan inte vara generell över kommuner. Det som fungerar i Sotenäs kanske inte alls fungerar i exempelvis Malung. Det är bland därför det är så viktigt att de verkligen lyssnar på oss.
Det är de jag möter som ger mig luft under vingarna
Det lilla kan göra den stora skillnaden
Ann-Sofie blir märkbart berörd när hon svarar på frågan om vad det är som gör att hon orkar och vill fortsätta arbeta inom hemtjänsten, trots det ansträngda läge hon beskriver.
– Det är ju mötet med brukarna. Det är de jag möter som ger mig luft under vingarna och som gör att jag orkar. Och de bekräftelser man får av kollegorna när man skrivit en insändare till exempel ... ett "Vi står bakom dig!". Det ger mig så mycket energi ... att de vet att jag gör allt jag kan för dem.
Vi som personal behöver bli duktigare på att lyfta varandra, även om de små sakerna. För det betyder så mycket och värmer verkligen när en kollega säger "Det där gjorde du bra!"
