Facklig framgång efter 6:6a i Kungsbacka

Moa beskriver det hela som en jobbig process, men säger också att det varit värt det i slutändan. "Jag har fått jättemycket hjälp av min mamma och min moster, som båda arbetar inom skolan", berättar hon. "Mamma har till och med valt att bli fackligt engagerad efter det här, och är på väg att bli skyddsombud på sin arbetsplats. Mycket av drivkraften har så klart legat i att jag vill skydda mitt barn, och göra mitt yttersta för att inget ska hända henne."

Inget kryss i rutan

Hur började allt det här?

"Jag ansökte om graviditetspenning hos Försäkringskassan, eftersom jag kände mig rädd för att gå till jobbet", säger Moa.  "Och då fick jag besked att min arbetsgivare måste sätta ett kryss i rutan, och godkänna att jag går hem, för att Försäkringskassan ska kunna bevilja graviditetspenning. De sa också att chefen har det yttersta ansvaret för mig och mitt barn om det skulle hända något. Så jag tänkte att det helt säkert inte skulle bli några som helst problem att få det där krysset. Men chefen sa att hon var tvungen att prata med HR, och sen var det bara tvärstopp."

De satte alltså inget kryss i rutan. Vad fick du för förklaring?

"Jag fick hela tiden till mig att de inte kunde sätta ett kryss för att det skulle visa andra att det är farligt att arbeta inom skolan. Just det uttalandet upprepades flera gånger, både av chef och av HR. Så det var verkligen inget man bara råkade säga", berättar Moa.

"Exakt så lät det", tillägger Helena, som blev inkopplad i ärendet när det tog stopp för Moa i samtal med chef och HR. "Jag upplevde det som att det blev lite av en principfråga för arbetsgivaren. Man vägrade fatta egna, aktiva beslut, och hänvisade till att man redan gjort riskbedömningar, och att man följde allmänna rekommendationer. De riskbedömningar som gjorts var dock undermåliga, och dessutom övergripande för hela skolan. De följdes heller aldrig upp, och det fanns ingen uppdelning av ansvarsområden för åtgärder."

Kalla handen i HR-samtal ledde till en 6:6a

Helena berättar att det var en slump att det blev just hon som kopplades in på Moas fall när hon kontaktade sektionen, men också att det direkt blev ett ärende som engagerade henne till hundra procent. " Jag triggades av jämställdhetsfrågan, och av arbetsgivarens ovilja att hjälpa Moa", säger hon. 

Trots att facket kopplades in, stod arbetsgivaren fast vid sitt beslut att inte bevilja Moa att gå hem på graviditetspenning. De såg inte risken på samma vis, och tyckte dessutom att de gjort tillräckligt med de olika anpassningar som genomförts, där man i princip la över ansvaret för arbetsmiljön på Moa och hennes kollegor.

Så Helena bestämde sig för att ta saken vidare och skriva en 6:6a. För det behövs det dock ett skyddsombud, och eftersom det inte fanns något sådant på Moas arbetsplats, och då det lokala skyddsombudet på Lärarförbundet inte såg problemet, så kontaktade Helena ett skyddsombud på ett annat skyddsområde i kommunen. Carina Lönnqvist, som är ombud på Frillesåsskolan, fick frågan om hon kunde tänka sig att utöka sitt skyddsområde till att även omfatta Fjärås Bräckaskolan. Hon tackade ja, och Moa fixade underskrifter från sina kollegor på att de tillsammans valde Carina att representera dem, och sedan var bollen satt i rullning.

Kontentan av 6:6a:n var, enkelt sammanfattat, att gravida medarbetare i vecka 20 och uppåt (en av riskgrupperna för covid-19), inte ska behöva arbeta i en verksamhet där man inte kan hålla avstånd.

Vilka rektioner fick ni på 6:6a:n?

"Vi fick det ena luddiga svaret efter det andra", säger Helena. "Bland annat skickade de över rutiner för hantering av risk för smitta som bara gjorde saken värre, eftersom de rutinerna visade på en linje som snarare sätter medarbetarna långt bak än långt fram."

Ett övergripande arbetsmiljöproblem

Rutinerna Helena berättar om fanns med i ett direkt svar till Kommunal på 6:6:an, där Kungsbacka kommun beskriver att man i första hand eliminerar risken, att mani andra handbegränsar risken, och att mani sista hand skyddar arbetstagarna mot risken, genom att använda personlig skyddsutrustning. 

Helena beskriver hur hela situationen faktiskt blev ett övergripande arbetsmiljöproblem, som arbetsgivaren valde att slå ifrån sig. "Vi har hela tiden tryckt på det faktum att det här inte varit ett individärende. Det blev ett arbetsmiljöproblem för hela arbetsplatsen, eftersom mycket av ansvaret för de olika åtgärderna lades över på Moa och hennes kollegor. Det är inte så det ska gå till", säger Helena och fortsätter "Vi upprepade gång på gång att det är arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret, och ifrågasatte varför de inte tog något eget beslut."

Moa berättar att hon upplevde att hon inte blev tagen på allvar av sin arbetsgivare. "Jag skulle bara godkänna de nya villkoren som de lade fram hela tiden. Jag sa flera gånger till min rektor att jag inte var nöjd med åtgärderna, men kände genomgående att jag inte blev hörd och lyssnad på. De sa att de ville göra det som var rätt, men jag upplevde det mer som att de ville ha rätt, och att de inte ville kryssa i den där rutan om inte Arbetsmiljöverket krävde det." 

Moa berättar om att det var tufft att ställas inför den här situationen som ung och outbildad. "Jag blev tagen på sängen väldigt många gånger. Någonstans litar man ju på att arbetsgivaren kan allt, och vet hur saker och ting ska gå till, och att de därför har rätt. Men tack och lov så hade jag Helena vid min sida som hela tiden stöttade och berättade för mig om mina rättigheter. "

Nonchalans och ansvarsfriskrivning

Hur skulle ni beskriva arbetsgivarens bemötande under den här processen?

"Det är jättesvårt att sammanfatta", säger Moa. "Ibland kan jag känna och uppleva det som att chefen försökt att göra sitt yttersta. Men hennes yttersta har inte varit tillräckligt bra. Ingen av cheferna har varit på min sida."

Helena skräder inte orden när hon beskriver hur arbetsgivaren agerat. "Bemötandet har varit väldigt nonchalant. Vi har inte haft någon dialog över huvud taget. I förvaltningssamverkansgruppen har man hela tiden sagt att man inväntar svar, och att någon annan har ansvaret. Det är bedrövligt att man inte äger problemet och kan fatta ett eget beslut. Det är också konstigt att man gjort sådan skillnad på förskola och skola i det här fallet. När det gäller förskolan så tog förvaltningen tidigt beslut om att stoppa gravida från vecka 20 att arbeta, eftersom det kan räknas som omsorgsarbete. Detsamma borde givetvis gälla för alla som arbetar med mindre barn."

Föräldraledigt i stället för graviditetspenning

Processen drog ut på tiden och Moas mående försämrades. Hon var ständigt stressad och hade upprepade migränanfall. Uteblivet gehör från arbetsgivaren, tillsammans med den tuffa arbetssituationen, blev till slut för mycket för Moa, som sökte läkarvård och blev sjukskriven. "Jag får migrän när jag är stressad, och det här blev en ohållbar situation för mig. Varje gång jag närmade mig skolan fick jag hjärtklappning, och kände hela tiden en stor rädsla."

När sjukskrivningen löpte ut blev Moa tvungen att ta ut föräldraledighet för att kunna fortsätta vara hemma till dess att hennes dotter föddes den 10 maj. Hon berättar om hur ledsamt det känns att behöva ta ut föräldradagar i förtid. "Det känns jättesorgligt. Det är ju tid jag skulle ha haft med min dotter som nu redan är förbrukad. Men jag var tvungen, för jag klarade inte av att arbeta under sådana förhållanden."

Mod och kämpaglöd gav resultat

I dag hade Moa fått det där krysset i rutan, utan problem. Det faktum att hon vågade och orkade ta fajten ledde till åtgärdskrav från Arbetsmiljöverket som arbetsgivaren inte ansåg sig kunna leva upp till. Den 18 maj underrättades Kungsbacka kommun och Fjärås Bräckaskolan om överläggande av vitesföreläggande, om inte nödvändiga åtgärder vidtas.
Arbetsgivaren beskrev åtgärderna som allt för detaljerade, och hänvisade till att det skulle bli en för stor belastning på rektorerna att genomföra dem. 

Tre dagar senare skickades det ut nya riktlinjer till kommunens alla chefer inom skolan. Där stod det att gravida i riskgrupp ska förbjudas att arbeta under pandemin, i de fall distansarbete inte är möjligt.

Helena berättar om känslan när beslutet kom. "Min dotter och min man, som jobbar hemma, kom in till mig i mitt arbetsrum och frågade vad som hände. Jag skrek 'wohoooo' rätt ut! Det var en sån otrolig lättnad. Inget 'haha, vi fick rätt', utan lättnad för alla som arbetar i skolan. Det här borde ha varit en självklarhet redan från början. De som inte kan arbeta på distans har fått slåss för sina rättigheter. Så ska det inte behöva vara."

För Moa kom beslutet försent. Hon tvingades ta ut tre och en halv veckas föräldraledighet i stället för att få graviditetspenning. Men Moas mod och kämpaglöd ledde till att det inte kommer att bli så för någon annan. 

Viktigt att våga be om hjälp

"Jag är verkligen super-, super-, supernöjd!" Så svarar Moa på frågan om hur nöjd hon är med stödet från Kommunal och sektion Kungsbacka. "Utan framför allt Helena så hade jag aldrig löst det här. Hon har varit så drivande och stöttande hela vägen, och hon hör fortfarande av sig och frågar hur jag mår."

Vad betyder det här för dig, och vad tar du med dig framåt?

Jag tar med mig att det lönar sig att ha skinn på näsan, att stå på sig, och att våga ta hjälp från andra. Jag tror att man lätt glömmer av att be om hjälp, och tänker 'skit samma', och att man inte orkar. Men någon måste ju orka!"

Vilka tips vill ni båda ge till andra som behöver och vill ta fajten?

"Våga", säger Moa. "Man växer så fruktansvärt mycket av att våga. Jag vet hur lätt det är att vara rädd för sin arbetsgivare när det gäller sådana här saker, att kräva sin rätt och så vidare. Men när man väl vågar stå upp för sig själv så växer man.

Helena trycker på vikten av att se till att det finns ett skyddsombud på arbetsplatsen där man jobbar, och på att man alltid kan vända sig till sin sektion om man har frågor, eller behöver stöd. "Och så vill jag uppmana till att aldrig ge upp. Om du tror på att det du vill förändra är rätt, så ge dig inte."

Finns det kanske funderingar hos dig om att själv bli skyddsombud efter det här, Moa?

"Ja, jag har ju verkligen fått inblick i det fackliga arbetet, och tycker att det är väldigt spännande att driva sådant här framåt, och hjälpa dem som inte vet vad de har för rättigheter. Jag känner ofta att vi som arbetstagare har väldigt många skyldigheter, men inte lika många rättigheter. De rättigheterna behöver bli mer synliga."