Alla säger sig vara emot lönediskriminering men ingen vill ha lönetransparens?

Som vi alla vet tar det tid att få fram ny EU-lagstiftning. I detta fall tog det närmare åtta år innan lönetransparensdirektivet till slut antogs den 10 maj 2023. Av direktivet följer att det ska vara genomfört i alla medlemsstater senast den 7 juni 2026. 

Här var Sverige i alla fall på tårna, tillsatte en sedvanlig statlig utredning för genomförandet av lönetransparensdirektivet i svensk rätt, som levererade på utsatt tid och överlämnade sin utredning till regeringen i maj 2024. Utredningen lämnar förslag på hur de olika bestämmelserna i direktivet ska genomföras i svensk rätt, och vad som redan kan anses uppfyllt genom bestämmelser i diskrimineringslagen. Inga konstigheter. Men det är nu problemen börjar. 

Redan under den vanliga remissrundan höjs rösterna från arbetsgivarhåll, att detta går ju faktiskt inte. Den kritik som framförs är framförallt vilken enorm administrativ börda detta kommer innebära för arbetsgivarna och att det finns problem i utformningen av förslagen som inte går ihop med de begrepp vi brukar använda i lönekartläggningssammanhang. Men bakom dessa argument från truppen av arbetsgivarorganisationer kan man skönja något annat. En ovilja att faktiskt ge arbetstagarna den rätt till insyn och transparens i lönesättningen som direktivet föreskriver och som, i alla fall lite grann, skulle utjämna den makt(o)balans som idag råder mellan arbetstagare och arbetsgivare. 

Men det stannar inte där. Dessa högljudda protester från arbetsgivarsidan har fått regeringen att dribbla bort chansen att genomföra direktivets regler i rätt tid. Efter lagrådsremissen som kom i början av året skulle regeringen överlämna sin proposition med ett färdigt lagförslag till riksdagen den 17 mars i år. Den 11 mars kommer beskedet att man behöver lite mer tid på sig, och att propositionen kommer om ett par veckor. Sen blir det tvära kast, för den 26 mars meddelar regeringen istället att det inte kommer någon proposition. Åtminstone inte nu. Istället ska man åka ner till Bryssel och omförhandla direktivet, och begära längre tid för genomförandet. Arbetsgivarna applåderade och slog sig för bröstet för denna vinst. Men där tog man ut segern i förskott. I förra veckan, den 22 maj, meddelade nämligen kommissionen att någon omförhandling, eller framflyttning, inte är aktuell.  

Från regeringens sida är det nu knäpptyst. Lika så från arbetsgivarhåll. Rimligen går alla hjärnor nu på högvarv i ett febrilt sökande efter en lösning som i dagsläget inte finns. Reglerna träder i kraft om mindre än två veckor, och vissa delar av direktivet innehåller så tydliga rättigheter att en arbetstagare kan göra sina rättigheter enligt direktivet gällande mot det offentliga, vilket inkluderar statliga, regionala och kommunala arbetsgivare, även om Sverige inte implementerat direktivet i tid. 

Nu kan man gissa att det råder bråda dagar både på arbetsmarknadsdepartementet och hos de offentliga arbetsgivarna. Möjligheten finns att det om ynka två veckor knackar på dörren och där står någon som vill använda de nya verktygen för att rätta till en osaklig löneskillnad. En rättighet som har sin grund i den likalöneprincip som redan gällt i 60 år och som alla säger sig stå bakom. Är arbetsgivarna redo för det? Och i förlängningen regeringen, som misslyckats att implementera regelverket i tid och som istället för att berätta för arbetsgivarna hur lagreglerna kommer se ut, lockades av att gå dem till mötes med ett krav på omförhandling. Som alltså inte gick vägen.