Nu summerar vi avtalsrörelsen
En avtalsrörelse är avslutad, det sista avtalet har antagits av förbundsstyrelsen och en drös förtroendevalda och anställda, samt undertecknad, släpper ner axlarna en bit. Som jag alltid brukar betona och säga, det är ett enormt lagarbete, och alla funktioner behövs.
Så om vi då ska försöka summera Avtal25 – hur gick det? Hur långt kom vi med våra högt uppsatta mål, och hur fungerade LO-samordningen?
Lägstlönerna har fått en rejäl skjuts
I och med att vi anslöt oss till LO-samordningen så förband vi oss att driva ett antal krav, närmare bestämt löneökningar enligt märket, en låglönesatsning samt höjd mertidsersättning, det vill säga att en deltidsanställd som jobbar över ska få samma ersättning som en heltidsanställd.
Ju färre som behöver stor lönehöjning, desto mer till övriga
Hur gick detta då? Jo, det gick. Löneökningarna var extremt viktiga naturligtvis, vi har fortfarande ett trängt ekonomiskt läge. Men kanske ännu viktigare var att vi nu kunde fortsätta att trycka bottenplattan uppåt och skydda de med allra lägst löner. Det har ju dessutom sitt eget syfta att täppa till att många kommer in på lägstlönen och sedan behöver höjas upp mycket på kort tid, betalat ur potten av kollektivet. Ju färre som behöver stor lönehöjning, desto mer till övriga. Vi har under två avtalsrörelser med särskilt fokus på lägstlönerna lyckats med konststycket att höja dem ca 19–21 procent. En rejäl bit över märket, med andra ord. Och det träffar precis de medlemmar som vi vill att det ska träffa, de lägst avlönade.
Mertiden blev knäckfrågan
Men den svåraste frågan i denna avtalsrörelse var den om övertidsersättning till deltidsanställda. LO enades om att samordnat driva denna fråga, eftersom många LO-medlemmar hamnar i den situationen, att vara arbetsgivarens flexibilitet. Istället för att bemanna upp ordentligt och ha en heltidsorganisation, så har många arbetsgivare färre anställda på heltid och fyller de luckor som blir med deltidare. Det här ofoget har vi nu försökt få bukt med genom att se till att mertidsersättningen höjts, på alla avtal, men också genom att arbetsgivarnas alla undantag och ”frivilliga mertid” har städats bort. Få personer jobbar helt frivilligt, man ställer upp för att lösa ett problem eller för att vara lojal mot sina kollegor eller brukare.
Få personer jobbar helt frivilligt, man ställer upp för att lösa ett problem
Gick det lätt som en dans? Knappast. Det blev svåra, tuffa förhandlingar på alla områden i den här frågan. Första avtalet där det inte löste sig i förhandlingsrummet var Visita Liseberg, och övriga tre medlingar vi tvingades till i just frågan om mertiden var med Almega Vårdföretagarna. Men till slut ordnade det sig och ingen konflikt behövde bryta ut. Jag måste säga att alla medlare vi haft denna avtalsrörelse har skött sig med bravur. Man får inte alltid som man vill i en förhandling eller i en medling, men de har alla varit lyhörda och hittat lösningar som båda parter kan leva med. Så tummen upp för Medlingsinstitutet.
Och nu finns en rättvis mertidsersättning på alla våra avtal och neutrala förhållanden kring hur och när övertid gäller finns inom vård, omsorg, skola och personlig assistans. En riktigt viktig maktförflyttning och ett bevis på att LO-förbunden är starka tillsammans. Enligt mig innebär en LO-samordning både rättigheter och skyldigheter. Vi lovar ju varandra att ställa upp om någon behöver hjälp. Men för mig handlar det också om att ta ansvar att vi driver igenom det som vi lovat varandra i LO-samordningen, för att vi gemensamt vill förbättra för alla arbetare i Sverige, samordnat.
Genombrott på tjänstepensionen
Ett annat mål vi hade satt upp var det om avtalspensionen. Svenskt pensionssystem sviker medlemmarna i Kommunal och gynnar höginkomsttagare, det visar inte minst vår senaste rapport på området – Pension för mödan. Tjänstepensionen är ett sätt att kompensera och även om den inte löser problemet så är den nödvändig, och avsättningarna måste höjas. Detta har vi nu brutit igenom med på Sveriges Bussföretag, Fremia, Svenska kyrkan, Fastigo och Arbetsgivaralliansen.
Varför ska bolag som har ett AB i namnet alltid vara sämst i klassen, när alla andra som bedriver verksamhet kan avsätta till pension?
Från individuellt till kollektivt
Ett övergripande mål för oss har varit att börja styra om från individuella lösningar till kollektiva. På alldeles för många områden har tron på den enskilda medlemmens förmåga att själv förhandla sig till goda villkor fått råda under allt för lång tid. Nu vrider vi om skutan till mer kollektiva lösningar där styrkan och kraften hämtas ur vår organisationsgrad och vår solidaritet med varandra. Vi har rensat ut möjligheter för medlemmar att skriva bort sina rättigheter i anställningsavtalet, vi har infört lönemodeller med individgaranti och vi har stärkt förhandlingsordningen. Och den här omsvängningen har bara börjat.
Och nu då? Plocka ner högtalarna, packa instrumenten, släcka ljuset och kliva på bussen hem? Knappast. Nu ska vi utvärdera alla delar, vi ska jobba på i våra spännande partsgemensamma arbetsgrupper och vi ska utverka strategier för Avtal27. If you snooze you lose en massa superviktigt förhandlingsutrymme (som vi inte alls brukar säga, men kanske borde). Men jag ska erkänna att det känns lite tomt. Som om någon dragit ut sladden, tänt ljuset i lokalen och bett alla gå hem.
Ha det bra så länge, ta hand om er där ute!