Hoppa över menyn och gå direkt till innehållet

Hur förebygger vi hot och våld i trafiken?

Spårvagnar
Foto: Fredrik Sandin Carlson
2018-03-21
I januari bjöd Kommunal in till seminarium på temat hot och våld för anställda inom trafikbranschen. På plats var Sara Asgari, spårvagnsförare sedan 5,5 år. Vi fick chans att intervjua henne om seminariet, hur hon ser på hot och våld i branschen och vad hon tror är lösningen på problemen.

Hej Sara Asgari!

Vad tyckte du om forskningen som presenterades idag kring hot och våld för er som jobbar inom trafikbranschen?

Forskningen var väldigt intressant och konkret. Det märks att man har ställt bra frågor och fått uttömmande svar. Här fanns de konkreta stressituationerna, som gör att olika hot- och våldsituationer uppstår. Vi var många förare som kände igen oss, även jag som spårvagnsförare.

Det är också tydligt att det här är en bransch med tystnadskultur, machokultur, ”Det där var väl ingenting, det där följer med jobbet”-kultur. Jag tror att det beror på att det är ett klassiskt manligt yrke. Man vill ju inte framstå som vek, även jag som kvinna kan känna det. Man vill inte säga till för mycket och framstå som en gnällspik. Fast problemet finns ju, och saker sker faktiskt. Och inget blir bättre av att man biter ihop.

Hur får vi bort problemet med hot och våld?

Jag håller med forskarna idag. Vi måste få bort så många stressmoment som möjligt. Trötthet, stress, att man inte mår bra gör att man tar dåliga beslut. Och det går tillbaka till hur samhället ser på oss som har människors liv i sina händer. Jag kör 200 personer åt gången. Det är inte okej att jag ska ha så pass dålig sömn och dygnsvila att jag blir ledsen, stressad och irriterad.

Till exempel ska vi inte lämna förarplatsen om en konflikt uppstår. Men om jag inte hunnit äta eller sova ordentligt, ökar risken att jag tar ett dåligt beslut. Det kanske innebär att jag lämnar min plats för att konflikthantera, istället för att kalla dit trafikledningen. Då utsätter jag mig för en eventuell hot- eller våldssituation. Och det uppstår ofta situationer där man måste avväga och ta ett beslut.

På mitt jobb arbetar vi också i projektet Människan Bakom Uniformen (MBU). Det är ett Göteborgsbaserat projekt som funnits i mer än tio år och som startade efter stenkastning mot brandbilar. Idén är att ungdomar får lära sig mer om människor i uniformsyrken, som spårvagnsförare eller blåljuspersonal.

I vårt fall bjuder vi in ungdomar till vår hall. De får pröva att köra spårvagn, spela rollspel, lära sig mer om vad det innebär att vara förare och lära känna människan bakom uniformen. Och de unga i sin tur menar att vi får lära känna ungdomen bakom kepsen.

Nämn tre saker som du menar skulle kunna förebygga hot- och våldssituationer för er som jobbar i trafikbranschen?

1) Det måste finnas jättetydliga rutiner, med glasklara checklistor för olika tillfällen. Som vid en konflikt: att alla är införstådda med att man inte går ut från förarplatsen. Stanna vagnen, sätt på varning, förklara för trafikledningen att man stannat och behöver hjälp… Även på min arbetsplats arbetar vi olika vid konflikter. Det finns den ”gamla skolan”, där man fortfarande går ut och tar konflikter. Medan nyanställda lärs upp att inte ta konflikten, utan stanna kvar i förarplatsen. Vi behöver standardisera exakt vad man ska göra i olika situationer.

2) Ge bra uppbackning av den som blir utsatt. Inte ifrågasätta den drabbade föraren, utan har förtroende för föraren, både från polis och trafikledning.

3) Erbjuda ett bra stöd efteråt. Annars kan det hända att man tar med stress från en liten händelse, som sedan växer till en stor händelse efteråt på grund av bristande stöd.

Vad kan Kommunal göra i frågan?

Att skyddsombuden är närvarande och tillgängliga. Både se till att det finns bra plattformar för att ta kontakt, men också vara proaktiva och själva ta kontakt. För oftast är det så att den som utsatts inte själv orkar ta kontakt. Våra skyddsombud är bra, man kan mejla dem och ha kontakt på Facebook. De finns där, är stödjande och tar kontakt.

Vad tar du med från seminariet?

Hur viktigt det är att se till att man har någonstans att ventilera. Både om något har skett, men också innan det sker. Och även om man är berörd av att annan kollega utsatts. Där jag jobbar har vi bra möjligheter att få samtal, och den mesta ventileringen pågår i vår lunchmatsal. Men jag undrar om de andra kollegorna här idag har samma möjligheter? Kanske jobbar man på en liten depå, arbetar mycket delade turer, inte träffar arbetskamrater så mycket…

Många gånger upplever jag också att vi påtalat saker innan en incident skett, till exempel att det varit problem med stenkastning i ett område. Sedan fångas det inte riktigt upp, och efter ett tag smäller det på allvar. Då försöker man fixa saker i efterhand, istället för att förekomma saker. Att förebygga hot och våld, hjälpa den som utsatts och ha samtal och åtgärder som pågår hela tiden är svaret på problemet.