Hoppa över menyn och gå direkt till innehållet

Telefonproblem

Kommunal Direkt - för frågor om ditt arbetsliv - går inte att nå via telefon just nu. Felsökning pågår. Du kan alltid mejla oss.
Stäng

Från uppgivenhet till fackligt engagemang

Anna-Märta Kuhnke
Anna-Märta Kuhnke
Foto: Anna Norrby
2016-11-26
På Södermalm i Stockholm ligger en av stadens mest populära kommunala förskolor. Enkäterna visar toppbetyg och kön till förskolan är lång. Anna-Märta Kuhnke är en av barnskötarna och hon har arbetat där i hela sitt vuxna liv. Hon och kollegorna känner vanmakt och frustration över att det saknas helhetsperspektiv och att det inte verkar finnas ett stopp någonstans. Nu har de börjat säga ifrån.

Skrev brev till ansvarig politiker

Förra året gick Stockholms stad ut med att det skulle satsas långt över 300 miljoner kronor på förskolorna. Äntligen, tänkte Anna-Märta Kuhnke då. Men det visade sig att inga pengar lades på det hon och hennes kollegor menar skulle lätta på arbetsbördan.Att pengarna inte kom till verksamheten blev droppen, och hon och flera kollegor bestämde sig för att skriva egna brev Karin Wanngård (S) som är finansborgarråd i Stockholm. 

”Jag älskar och är stolt över mitt arbete och min förskola sedan 30 år tillbaka, men efter att vi blivit så här överkörda så vill jag inte längre. När klockan var 11 igår var jag så slut att jag satte mig och grät. Det gick inte att göra så länge bara, för åtta 2-åringar satt och väntade på mig i regnet.”

Så inledde Anna-Märta Kuhnke sitt brev, och sen fortsatte hon med sin undran över varför ingen politiker frågar barnskötarna hur de tycker att de många miljonerna ska användas. Hon beskrev situationen på förskolan, bland annat att många barn är i behov av extra stöd under sin förskoletid, men att den lilla pengapotten för barn i behov av särskilt stöd bara räcker till barn som har diagnos, och då bara till sex timmar om dagen och lägsta barnskötarlön. Hon berättade om hur de tampas med att barnen som ska fylla fyra år räknas som stora, vilket ger en lägre förskolepeng redan från 1 januari året de fyller fyra, och som leder till att förskolan måste ta in extra barn för att täcka underskottet.

– Vi har budgetkrismöte varje år, lika punktligt som andras julbord, säger Anna-Märta Kuhnke.

En tjänsteman svarade på brevet och tackade för synpunkterna.

Arbetsdagen - som ett parti schack

– Vi måste ju kunna arbeta och se föräldrarna i ögonen varje dag och känna att vi har gjort det absolut bästa för alla barn, säger Anna-Märta Kuhnke.

Hon talar om arbetskollegorna som proffsiga, väl sammansvetsade. Konstaterar att alla gör sitt yttersta, men att de är långt utanför den gräns de menar är möjlig.
– Det är som ett schackparti vi ska klara varje dag. Ett oväntat drag, som att föräldrar blir sena till hämtningen, och vips är spelplanen en annan och någon som egentligen skulle ha gått hem måste stanna kvar.

”Mycket handlar om föräldrarnas rättigheter”

Anna-Märta Kuhnke tycker att allt mer handlar om att tillfredsställa föräldrar, medan förskolans personal får slå knut på sig för att verksamheten ska bli bra. Var är barnperspektivet och var är den goda arbetsmiljön?
– Det nya är att så mycket handlar om föräldrarnas rättigheter. Föräldrarna har rätt att kräva kulturbesök när det inte är säkert för oss att ens gå från gården. Föräldrarna har rätt att säga upp förskoleplatsen för sin sexåring redan i juni utan att förskolan kompenseras, vilket skapar underskott i kassan och vi får ta in fler barn för att täcka upp. Och rätt för föräldralediga att ha sina barn på heltid efter klockan 15 fast vi inte har pedagogisk verksamhet och är färre pedagoger då. Det går som en röd tråd hur arbetsgivaren kräver med ena handen utan att ta ansvar med den andra.

Fått lust att börja engagera sig fackligt

Nu hade det här kunnat sluta med uppgivenhet och frustration. Men så blev det inte.
Under en långpromenad en ledig slaskig novemberdag kände hon plötsligt att nu är det dags att själv börja engagera sig fackligt. Hon har ju redan skrivit till politikerna och även gjort en riskanmälan när en situation nyligen inte kändes säker.

– Det slog mig hårt. Äntligen! Jag ska gå kurser och bilda mig och försöka arbeta för en arbetsmiljö där jag orkar stanna tills jag blir 65, säger Anna-Märta Kuhnke.