Vad händer när hundratusentals kvinnor säger ifrån?

En sådan självklarhet som att kunna ta en paus eller ta ut sin rast på jobbet är inte en självklarhet för alla dem som jobbar i de vanligaste kvinnoyrkena. Underbemannade, underfinansierade och underprioriterade verksamheter har blivit den nya normen. Någon måste ta smällen – och det är personalen som med all sin yrkesskicklighet och empati tänjer sig till bristningsgränsen för att förskolebarnen och de äldre ska må bra. För om det brister, gör det dubbelt ont. Arbetarkvinnor vill också kunna känna sig trygga när de lämnar sina barn på förskolan eller söker äldreboende för sina föräldrar. 

Brister normaliseras

Som förbundsordförande i Kommunal, facket som bland annat organiserar de två vanligaste kvinnoyrkena i Sverige, känner jag en enorm frustration över att ständigt behöva påpeka hur långt ifrån självklarheterna vi befinner oss. 

Vi vet alla att bristerna kan få tragiska följder. Särskilt medlemmar som arbetar i verksamheter med risk för hot och våld borde kunna förvänta sig att arbetsgivaren är extra noga med bemanningen och att ensamarbete inte ska förekomma. Men så är det inte. Försummelserna normaliseras. 

Vi för dubbla kamper

Idag tänker jag på konflikten mellan medlemmarnas samhällsbärande arbete, och den konstanta bristen på resurser. Jag tänker på dem som kämpar för att undersköterskor, barnskötare, elevassistenter, vårdbiträden, vårdare, boendestödjare, personliga assistenter, lokalvårdare och många andra ska kunna förvänta sig mer. 

I mitt uppdrag som förbundsordförande träffar jag många tuffa medlemmar och förtroendevalda. Efter krävande arbetspass med stort ansvar lyckas de samla orken att prata ihop sig med kollegorna och ta upp problemen på APT, driva frågorna mot arbetsgivaren, uppvakta lokala politiker, starta kampanjer, skriva insändare och arrangera manifestationer.  Varje rättighet som erövras är en seger som slukar enorma mängder energi. Samtidigt är det många andra som slipper kämpa mot minutstyrning eller för att få betalda arbetsskor. Att ständigt behöva ta en kamp för det som är självklart inom mansdominerade branscher eller på kontor är vår verklighet.  Och det är fruktansvärt orättvist.

Att arbeta i välfärden, nära människor, är meningsfullt och känns rätt i hjärtat för många. Men det engagemanget får inte utnyttjas av arbetsgivaren. Medlemmarna i Kommunal ska inte axla det ansvar som egentligen ligger hos arbetsgivaren och politikerna. Det är inte rätt att pressa personalen att lappa ihop en trasig verksamhet, med barn, äldre och sjuka som gisslan. Det vi begär är inget komplicerat. Det måste finnas tillräckligt med kollegor för att göra jobbet. Arbetsgivarna måste lyssna på personalen när de lägger schemat.

Från och med idag, på den internationella kvinnodagen, vill jag att medlemmarna i Kommunal börjar avnormalisera underbemanningen. Inte låter en enda missad rast passera under radarn. Inte ett enda pass med ensamjobb, när det skulle funnits en kollega till. Vad händer när hundratusentals kvinnor säger ifrån? Jag hoppas att det är några andra som blir rejält stressade.