Varför stelnar inte betongen? Mertid är frågan som aldrig tycks bli normerad
Blogginlägg
Vi är i slutspurten av avtalsrörelsen, men än återstår 12 avtal innan vi kan stänga butiken för den här gången. En av den här avtalsrörelsens allra viktigaste frågor har varit den om ersättning för mertid. Den grundar sig i en EU-dom om diskriminering och alla förbund inom LO är överens om att stötta varandra tills vi är i mål. Alla medlemmar ska ha samma ersättning för tid utöver den schemalagda, oavsett om du är anställd på heltid eller på deltid.
Vi visste att frågan skulle bli svår. Många arbetsgivare har satt detta i system, framför allt i kvinnodominerade branscher som välfärden och handeln. Precisionsbemannade verksamheter där luckor fylls ut av deltids- och timanställda. Det har nämligen inte kostat så särskilt mycket. Att livet blir svårt att få ihop för medlemmarna och att kontinuiteten brister, det verkar arbetsgivarna tycka är ett pris värt att betala.
Men exakt hur svår den här skulle bli kunde vi inte förutse. Först ut var vår lösning med Sveriges kommuner och regioner, ett avtal som rymmer två tredjedelar av våra medlemmar. En lösning båda parter tycktes nöjda med, och något vi trodde skulle bli en normerande lösning. Men icke.
Näst på tur med stora grupper vård- och omsorgsanställda var Almega Vårdföretagarna. Där var vi till slut tvungna att varsla om konflikt, då motpartens lösning innehöll så många undantag från likvärdig övertidsersättning att den i praktiken inte betydde någonting. Vi fick gå till medling på en fråga som i princip redan kunde anses vara normerad.
Jag ser en tendens här som jag tycker är problematisk. I en avtalsrörelse ska en överenskommelse om ett nytt riksavtal bygga på ömsesidig respekt, där båda i det långa loppet ska känna att modellen lyfter både arbetsgivarnas konkurrenskraft och de anställdas villkor. Det förväntas, med all rätt, att vi löser saker inom ramen för förhandlingsmodellen i stället för i medling.
Vi upplever nu att allt fler arbetsgivare genom sina arbetsgivarorganisationer i stället vägrar att komma överens under förhandlingen, utan ”tvingar” Kommunal att varsla om konflikt. Detta trots att det finns en normering i form av lösningar som andra parter träffat eller från tidigare medlingar i samma fråga, men dessa vill man inte kännas vid, och det förvånar mig.
Ändå står vi just nu i skrivande stund inför utmaningen att komma överens med flera ytterligare motparter om nya kollektivavtal. Och den fråga det hänger på? Ja, gissa en gång.
Som Irene Wennemo, generaldirektör på Medlingsinstitutet, skriver i sin blogg: “En avtalsrörelse är inledningsvis som lös betong. Den kan formas på en mängd olika sätt. Men för varje avtal som kommer på plats desto mer stelnar betongen och rörelsefriheten för enskilda arbetsgivarorganisationer och fackförbund krymper. Självklart finns det möjlighet att påverka faktorer som är unika i det egna avtalet, men det finns starka motkrafter mot att hitta på helt nya saker eller avvika mycket från redan träffade avtal. Det är så här välfungerande självreglerande system fungerar.”
Trodde både hon och jag, men dessvärre verkar inte mertidsbetongen stelna trots att årets avtalsrörelse lider mot sitt slut.
