Arbetsgivarna borde vilja stärka fackföreningarna
Blogginlägg
Den svenska arbetsmarknadsmodellen beskrivs ofta som en av Sveriges konkurrensfördelar. Men modellen är inte självförsörjande. Och paradoxalt nog är det inte främst politiska angrepp som hotar, utan arbetsgivarsidans eget agerande.
Efter andra världskriget växte Sveriges korporativa förhandlingsmodell fram. Kärnan är enkel: organiserade intressen – staten, fack, arbetsgivare och folkrörelser – ges en formell roll i beslutsprocesserna. Den svenska arbetsmarknadsmodellen beskrivs ofta som en av Sveriges konkurrensfördelar. Ett system byggt på ansvarstagande och maktbalans mellan arbetsgivare och fack, där staten håller sig utanför men stödjer systemet med övergripande lagar, ramverk och ibland finansiering. Men modellen är inte självförsörjande. Och paradoxalt nog är det inte främst politiska angrepp som hotar, utan arbetsgivarsidans eget agerande.
Om oron är genuin borde vi se förslag från deras sida för att stärka fackföreningsrörelsen, både central och lokalt
Arbetsgivarsidan lyfter gärna den sjunkande organisationsgraden som ett hot mot modellen. Där har de helt rätt. Men om oron är genuin borde vi se förslag från deras sida för att stärka fackföreningsrörelsen, både central och lokalt. I stället ser vi motsatsen: i nästan varje fråga som ska regleras i våra kollektivavtal vill arbetsgivaren inte ha med det lokala facket att göra och i de frågor där det lokala facket har inflytande yrkar man i avtalsrörelser att det ska tas bort. Vissa arbetsgivare driver också på för att ta bort kopplingen mellan facket lokalt och skyddsombuden - en ordning som är en del av vår partsmodell och något som arbetsgivarna såg som en fördel när lagstiftningen kom till. Då värnade de modellen och ville ha starka, relevanta och ansvarstagande fack lokalt.
Det är motsägelsefullt att säga att man vill ha starka fack med hög organisationsgrad, samtidigt som man försöka göra dem mindre relevanta. Arbetsgivarna talar med kluven tunga.
Svagare fackliga organisationer utan inflytande innebär inte större frihet för arbetsgivarsidan, utan missnöjet flyttar från förhandlingsrum till lunchrum
Flera arbetsgivarföreträdare tycks också tro, och torgför, att facket radikaliseras på grund av den sjunkande organisationsgraden, men detta antagande kan inte vara mer fel. Arbetstagare radikaliseras när de upplever att modellen inte levererar och där är arbetsgivarna en del av problemet.
Svagare fackliga organisationer utan inflytande innebär inte större frihet för arbetsgivarsidan. När facken försvagas och inte upplevs som relevanta händer något helt annat: missnöjet flyttar från förhandlingsrum till lunchrum, spontana protester ersätter organiserad dialog och ansvarsfulla fack ersätts av radikal plakatpolitik. Kvar står den ensamma chefen med all frustation och ilska som kanaliseras både i sociala medier och i andra forum.
Slutsatsen är enkel: Modellen bygger på balans. Maktdelning. Ansvar. Inte på att en part systematiskt försvagas. När facket försvagas blir modellen inte bara instabil – den blir farlig. Maktbalansen rubbas, och en modell som bygger på parternas styrka blir snabbt en modell där en part kan dominera den andre. Då öppnas dörren för statlig inblandning, ökade konflikter och mindre förutsägbarhet för både företag och löntagare.
Så ska modellen överleva krävs handling, inte tomma ord. Arbetsgivarsidan kan inte bara säga att de vill ha starka fack – de måste börja agera för det också. Annars riskerar modellen att raseras av de som säger sig värna den.
