Lena är stolt över att kallas arbetarförfattare
Lena Ahlgren Johansson debuterade för några veckor sedan med romanen Rotsaker. Under Kommunal Stockholms läns representantskap i lördags tilldelades hon Kommunal Stockholms läns kulturstipendium i kategorin Kulturella frågor. Rotsaker utspelar sig i en by i Blekinge i dåtid och nutid och beskrivs som en sorgesång över brukssamhället och en skimrande uppväxtskildring.
Varför ville du skriva den här romanen?
Hela projektet började sedan jag arbetat som mångkulturkonsulent, anställd vid ett museum, och blivit alltmer intresserad av frågor som rörde vem som får skriva historia, vems historia som berättas, vad som blir historia och så vidare.
Jag ville berätta en historia om människor som inte alltid får ta plats, varken i romaner eller historieböcker. Huvudpersonen Harriet lärde jag känna genom att försöka tänka på hur livet hade sett ut om jag själv blivit kvar på min födelseort. Med tiden växte romanen och blev mer en arbetarnas historia. De insprängda, korta berättelserna om olika personer som i skilda tidsperioder arbetat på Haldafabriken tillkom sist. Dem skrev jag i den här formen 2023, ett år innan förlaget antog min roman.
Du har redan fått uppmärksamhet för romanen med fina recensioner och flera intervjuer. Vad betyder det för dig?
Det betyder mycket, förstås. Det är alltid roligt att höra att människor tycker om romanen, och det betyder förstås att fler kanske får lust att läsa. Mest intressant är ändå att höra "vanliga" läsares tankar. Men en sak som jag är väldigt stolt över när det gäller recensioner och intervjuer är att jag blir kallad "arbetarförfattare" och "proletärförfattare". Det fina mottagandet och de fina epiteten hade jag inte vågat hoppas på.
Hur går det att kombinera två jobb, för du är både personlig assistent och författare?
Det är inte så enkelt att få tid att sitta ner och skriva. Efter att jag skrivit avtal med Bonniers förlag om att de skulle ge ut boken började redigeringsprocessen. Tillsammans med min förläggare och min redaktör strök jag, skrev nytt, skrev om och så vidare i ett års tid parallellt med mitt yrke som personlig assistent. Det var väldigt slitigt. Min fritid minskade rejält kan jag säga.
Nu kommer jag att försöka söka arbetsstipendier för att kanske kunna ta tjänstledigt ett par månader för att kunna skriva på heltid, eller åtminstone på halvtid. Men jobbet som personlig assistent ger mig otroligt mycket lärdom och erfarenheter kring vad det innebär att vara människa och att förstå en annan människa. Så, det arbetet gör mig också till en mer lyhörd författare.
Du är även fackligt aktiv. Varför är det viktigt?
För mig sitter det i ryggraden. Min mamma har alltid inpräntat i mig att man ska stå upp för sig och för andra som kanske inte vågar eller förmår stå upp för sig själva. Civilkurage är ett av mina favoritord. Vi måste ta tillbaka ordet, återerövra det i den tid vi lever nu. I det fackliga arbetet, som samhällsmedborgare, som arbetskamrater, som vänner. Vi måste bygga gemenskaper som kan stå starka mot grupper som drivs av hat mot människor som inte "tänker rätt" (det vill säga som de) och som hotar alla meningsmotståndare. Facket är en sådan gemenskap som jag vill vara med och stärka.
