Lösningen är högre löner - inte bidragstak


Sofia Lindqvist

Blogginlägg

av Sofia Lindqvist

Almega menar att en betydande orsak till matchningsproblemen på arbetsmarknaden är att det inte lönar sig att arbeta. Enligt dem är det helt enkelt inte värt att gå från bidrag till jobb. Men problemet är inte att bidragen är för höga, utan att ambitionerna på det arbetsmarknadspolitiska området och de lägsta lönerna är för låga.  

I DN debatt den 27 februari skriver Almega att både matchningsproblem och långtidsarbetslöshet utgör betydande utmaningar på den svenska arbetsmarknaden. Det stämmer, allt för många står idag utan ett tryggt arbete, samtidigt som både privata och offentliga arbetsgivare är i akut behov av personal. Att en huvudsaklig anledning till detta skulle vara att bidragen är för höga och för lätta att stapla på varandra är däremot inte bara en rejäl tankevurpa, utan ett populistiskt utspel.

Det huvudsakliga problemet är inte att det finns arbetslösa som inte vill arbeta, utan att de arbeten som finns är otrygga och att de arbetslösas kompetenser många gånger inte motsvarar arbetsgivarnas behov. Många av de långtidsarbetslösa har endast förgymnasial utbildning eller begränsad arbetslivserfarenhet. De har inte möjlighet att välja mellan bidrag och jobb. De erbjuds helt enkelt inte en anställning även om den är subventionerad. 

Almegas förslag kommer driva fram en arbetsmarknad med undermåliga villkor och usla löner. Det är ingen bra lösning i ett hållbart samhällsbygge.

I stället för att införa ett bidragstak, som Almega föreslår, bör vi höja ambitionerna inom det arbetsmarknadspolitiska området. Det som behövs är insatser som ger människor de kvalifikationer och kompetenser som krävs för en trygg och långsiktig etablering på arbetsmarknaden. Almegas förslag kommer driva fram en arbetsmarknad med undermåliga villkor och usla löner. Det är ingen bra lösning i ett hållbart samhällsbygge.

Skäliga ersättningsnivåer är centralt för en välfungerande och trygg arbetsmarknad. Det gäller både ersättningar vid exempelvis arbetslöshet och ersättningar för arbete, det vill säga lön. Kommunal har i en nyligen publicerad rapport visat att den som har ett barn och lever på avtalens lägstalön på 22 000 kr i månaden (nästan var sjunde med en heltidsanställning på Kommunals avtalsområde) har cirka 700 kronor kvar efter att alla nödvändiga utgifter är betalda. Beräkningarna utgår från kostnadsläget innan inflationen ökade. Efter utgiftshöjningarna är de 700 kronorna borta.  

Svaret är enkelt: Det är inte ersättningarna som är för höga, utan avtalens lägsta löner som är för låga. 

För den med en månadsinkomst runt 22 000 kr är marginalerna alltså obefintliga. Detta gäller både den som får ersättning i form av ekonomiskt bistånd och den som arbetar heltid. Ska vi verkligen ha ersättnings- och lönenivåer som det inte går att leva på? Och ska de lägsta lönerna vara så låga att det i praktiken inte lönar sig att arbeta? Svaret är enkelt: Det är inte ersättningarna som är för höga, utan avtalens lägsta löner som är för låga.

Kommunal vill därför se höjda ambitioner inom arbetsmarknadspolitiken och en rejäl höjning av avtalens lägsta löner. Inte bestraffande åtgärder som ökar den framväxande fattigdomen ytterligare. 

Dela sidan

Kontakta Kommunal

Har du frågor om medlemskap eller behöver du hjälp i något som rör ditt arbetsliv? Ring, så hjälper vi dig!

010-442 70 00Öppettider och andra kontaktvägar