Dags att införa jämställda och rättvisa arbetstider
Blogginlägg
LO är nu överens om att påkalla förhandlingar med Svenskt Näringsliv om en förkortning av normalarbetstiden för alla arbetare i Sverige. Efter över 50 år med 40-timmarsveckan är det dags att ta nästa steg – för hälsan, för välfärden och för ett hållbart arbetsliv.
Vi vet att alldeles för många sliter ut sig. Sjukskrivningarna ökar, särskilt i kvinnodominerade yrken och i välfärden där oregelbundna arbetstider är vardag. Samtidigt har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats sedan 70 talet – men den vinsten har inte kommit löntagarna till del.
När man pratar om arbetstider i Sverige lyfts ofta industrin som exempel. Det är inte så konstigt – redan på 1970 och 80 talet förhandlade LO och SAF fram arbetstidsförkortningar för olika typer av skiftarbete. Tvåskift, treskift och nattarbete inom industrin har därför under lång tid haft kortare veckoarbetstid som en självklar del av avtalen. Det handlade om att erkänna den belastning som oregelbundna och tunga arbetstider innebär – och att ge arbetarna rimliga möjligheter till vila och återhämtning. Men medan industrin fick sina arbetstidsförkortningar för över 40 år sedan blev det inte samma utveckling i de kvinnodominerade verksamheterna, trots att arbetstiderna där ofta är lika oregelbundna. Inom välfärden jobbar man dag, kväll, helg och ibland natt – men veckoarbetstiden ligger ändå högre än i industrin för motsvarande typ av obekväm arbetstid. Konsekvensen är att två grupper som arbetar oregelbundet, på liknande sätt och med liknande belastning, idag har olika möjligheter till återhämtning. Det är varken rimligt, hållbart eller rättvist.
Medan industrin fick sina arbetstidsförkortningar för över 40 år sedan blev det inte samma utveckling i de kvinnodominerade verksamheterna, trots att arbetstiderna där ofta är lika oregelbundna
Inom äldreomsorgen är det inte ovanligt att man blir sjuk eller går frivilligt ner i arbetstid av den belastning det innebär att jobba oregelbundet på obekväma arbetstider. Dessutom är det väldigt få som arbetar ända fram till pension. Jag är övertygad om att genom att sänka arbetstiden så kommer sjukskrivningarna gå ner, fler kommer arbeta heltid och längre upp i åldrarna. Det kanske till och med blir fler arbetade timmar över ett arbetsliv, trots att vi sänker arbetstiden?
En solidarisk arbetstidspolitik handlar om att alla arbetare i alla branscher ska få del av utvecklingen. Nu hörs det röster från arbetsgivarsidan att detta inte skulle vara möjligt utan att det går emot den modell för lönebildning vi har i Sverige. Jag tror att de som uttrycker sig så inte vill att det här ska förhandlas på ett sätt att det görs mer jämlikt. Idag höjer vi lönerna procentuellt lika mycket oavsett bransch, oavsett betalningsförmåga och oavsett produktivitet i den branschen eller företaget. Även om vi inte är helt överens om kostnaden för en sänkning av arbetstiden kommer det till sist såklart ändå finnas en prislapp för det. Då är det rimligt att den prislappen blir samma oavsett bransch, yrke eller person. Det hänger såklart ihop med lönebildningen som vi har idag. Det vi säger nu är precis samma synsätt, att det finns ett gemensamt löneutrymme i Sverige (genom det s.k. "märket"), ett gemensamt produktivitetsutrymme och därmed kan man omsätta det även i ett arbetstidsförkortningsutrymme. Inget konstigt alls. Det är därför vi gör detta tillsammans inom LO.
Om vi ska klara bemanningen i välfärden – och om människor ska orka ett helt arbetsliv – måste arbetstiderna bli mer jämlika och mer hållbara
När LO nu går fram med krav på att förkorta normalarbetstiden öppnar det upp för att rätta till den här orättvisan. Om vi ska klara bemanningen i välfärden – och om människor ska orka ett helt arbetsliv – måste arbetstiderna bli mer jämlika och mer hållbara. Det handlar inte om lyx. Det handlar om hälsa, om arbetsmiljö och om att faktiskt kunna och orka stanna kvar inom sitt yrke.
Nu ligger bollen hos arbetsgivarna. De säger att de inte vill ha lagstiftning – då förväntar vi oss också att de sätter sig vid förhandlingsbordet. Det är så den svenska modellen fungerar.
