Arbetsdomstolen måste förhålla sig till EU-rätt, men varför är man så ovillig?
Blogginlägg
Svensk arbetsrätt har vuxit fram genom ett samspel mellan lagstiftaren och arbetsmarknadens parter, och tolkas och tillämpas av Arbetsdomstolen. Men Arbetsdomstolen har också ett överhuvud - nämligen EU. Och frågan är hur väl man lyssnar till sitt överhuvud?
Arbetsdomstolen inrättades 1929 som en del av den så kallade arbetsfredslagstiftningen, som bestod av lagen om kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol. På så sätt skapades en skiljelinje mellan intressetvister och rättstvister, där intressetvister – när fredsplikt inte råder – kan lösas genom stridsåtgärder medan rättstvister ska lösas i domstol – Arbetsdomstolen. Denna paketlösning var inget som fackföreningarna stod bakom då, tvärt om, men idag får vi lov att erkänna att en specialdomstol för arbetsrättsliga tvister, där också arbetsmarknadens parter är med och dömer i målen som prövas, har varit en framgångsrik väg.
Det vilar ett stort ansvar på Arbetsdomstolens axlar, eftersom de är både första och sista instans i arbetstvister där det finns kollektivavtal och en del andra mål. Arbetsdomstolens domar går alltså inte att överklaga, utan deras ord blir i praktiken lag.
Den svenska arbetsrätten har vuxit fram genom ett växeldragande mellan lag och kollektivavtal. Där staten som lagstiftare och arbetsmarknadens parter, ibland tillsammans och ibland för sig, format det rättsområde som gäller reglerna och villkoren på arbetsmarknaden. Denna treenighet: staten, arbetsgivarna och facken har dock sedan 30 år tillbaka ett överhuvud vid namn EU – den Europeiska unionen.
Parterna har försvarat modellen med näbbar och klor och ibland protesterat högljutt och försökt sätta sig på tvären när nya EU-direktiv ska genomföras i svensk rätt.
De ändringar som skett i den arbetsrättsliga lagstiftningen de senaste 30 åren har i de allra flesta fall sin grund i EU-rätten. Det är alltså inte bara vi i treenigheten – arbetsmarknadens parter på respektive sida och den svenska lagstiftaren - som har att tolka och tillämpa arbetsrätt som grundar sig på EU-rätt, utan också Arbetsdomstolen.
Precis som den svenska arbetsrätten utvecklas av Arbetsdomstolens praxis utvecklas också EU-rätten av EU-domstolens praxis. En hel del regler som vi vet kommer från EU står inte rakt upp och ner i något EU-direktiv, utan är EU-domstolens tolkning av EU-rätt. Det är alltså lika viktigt att mål prövas av EU-domstolen för att få svar på oklara frågor, som att mål prövas av Arbetsdomstolen.
Under de 30 år vi varit med i EU har Arbetsdomstolen inhämtat förhandsavgörande i fyra mål. I betydligt många fler mål har Arbetsdomstolen avslagit en parts yrkande om att förhandsavgörande ska inhämtas.
För att motverka att EU-rätten i praktiken tolkas och tillämpas olika i alla olika medlemsstater finns enligt EU-rätten inte bara en möjlighet utan också en skyldighet för nationella domstolar i högsta instans att i vissa fall inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. För att göra det ska tre kriterier vara uppfyllda; en tolkning av EU-rätten ska vara nödvändig för avgöra målet, tolkningen ska vara oklar och det ska också vara nödvändigt med ett svar på tolkningsfrågan för att avgöra målet.
Under de 30 år vi varit med i EU har Arbetsdomstolen inhämtat förhandsavgörande i fyra mål. I betydligt många fler mål har Arbetsdomstolen avslagit en parts yrkande om att förhandsavgörande ska inhämtas. Då kräver EU-domstolen att avslaget motiveras, alltså att domstolen förklarar på vilken grund man anser att en tolkning av EU-domstolen inte behövs. I de flesta fall har Arbetsdomstolen motiverat det med att en tolkning av EU-rätten inte varit nödvändig men i ett antal att frågan inte är oklar. Men det EU-domstolen säger är att det ska inte bara vara oklart, utan det ska vara bortom rimligt tvivel, att tolkningen ska vara på ett visst sätt. Det är ett högt ställt krav på klarhet, som dessutom ska vara lika klart och tydligt för samtliga nationella domstolar eftersom alla ska tolka och tillämpa samma EU-rätt.
Arbetsdomstolen har avslagit Kommunals yrkanden om inhämtande av förhandsavgörande, i min mening på ett ganska kortfattat och knapphändigt sätt.
Kommunal har de senaste åren i tre olika mål begärt att Arbetsdomstolen ska inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Det har gällt mål som vilar på EU-rättslig grund, där EU-rätten implementerats i svensk lagstiftning. Mål gällande diskriminering, övergång av verksamhet och visstidsanställningar, alltså viktiga och grundläggande rättighetsfrågor för arbetstagarna. I alla tre fall har Arbetsdomstolen avslagit Kommunals yrkande om inhämtande av förhandsavgörande, i min mening på ett ganska kortfattat och knapphändigt sätt.
I ett fjärde mål som Kommunal drivit, som också handlade om övergång av verksamhet, yrkades visserligen inte på att Arbetsdomstolen ska inhämta förhandsavgörande. Det är dock inte nödvändigt att en part yrkar på det, utan om det är oklart hur EU-rätten ska tolkas har Arbetsdomstolen en självständig skyldighet att inhämta förhandsavgörande. I detta fall, som otvivelaktigt krävde en tolkning av EU-rätten för att avgöra om kriterierna för övergång av verksamhet var uppfyllda, var tre ledamöter dessutom skiljaktiga. De ansåg, utifrån kriterierna som vilar på EU-rätten, att det var fråga om en övergång av verksamhet. Om närmare hälften av rättens ledamöter tycker att det är oklart kan man verkligen undra om inte Arbetsdomstolen självmant borde frågat EU-domstolen om hur tolkningen skulle ske i detta fall?
Nyligen kom ett nytt avgörande från EU-domstolen, som igen påtalar att en nationell domstol som dömer i sista instans alltid måste motivera sitt beslut att inte begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Hoppas att Arbetsdomstolen tar intryck av det, och att vi ser både fler begäran om förhandsavgörande och vid avslag, bättre motiveringar, i framtiden.
För EU-rätten är här för att stanna.
