EU-domen om minimilönedirektivet
Blogginlägg
Den 11 november kom den dom många väntat på. EU-domstolen har avgjort målet där Danmark, med stöd av Sverige, begärt att minimilönedirektivet ska ogiltigförklaras. Frågan var principiellt avgörande för Danmark och Sverige: ska EU kunna påverka lönebildningen, eller ska den fortsätta skötas nationellt genom parterna, så som vi gör i Sverige?
För att förstå domen behöver man gå tillbaka till när EU-kommissionen började arbeta med direktivet. I stora delar av Europa är lönerna så låga att människor inte kan leva på dem, och ett direktiv sågs som ett sätt att lyfta de allra lägsta lönerna. I Sverige och Danmark väckte det oro. Här har vi aldrig haft lagstadgad minimilön, utan istället kollektivavtal som sätter lönerna. Det systemet har gett höga lägstalöner, små löneskillnader och tydliga spelregler på arbetsmarknaden och är grundläggande för vår partsmodell.
Trots kritiken antogs direktivet 2022. Danmark valde då att stämma EU:s lagstiftande institutioner, vilket Sverige uttryckte stöd för kort därefter. När domen nu har kommit konstaterar EU-domstolen att delar av direktivet går för långt, särskilt de som rör hur nivåer på lagstadgade minimilöner ska bestämmas. De delarna upphävs. Andra delar står kvar, bland annat skrivningar som syftar till att stärka kollektivavtalstäckningen i länder där täckningsgraden är låg. EU får således inte styra lönebildningen, men kan uppmuntra till kollektiva lösningar där de saknas.
För svenska arbetstagare innebär domen ingen omedelbar förändring. Direktivet är redan implementerat och har inte inneburit någon lagstadgad minimilön, utan främst rapporteringskrav kring löner och kollektivavtal. Samtidigt är det viktigt att förstå var avgörandet placerar ansvaret. Om kollektivavtalstäckningen i ett land ligger över 80 procent behöver staten inte agera. Det betyder att vår partsmodell som vilar på att kollektivavtal fortsätter att vara normen och att fack och arbetsgivare även framöver förhandlar och tecknar avtal i hög omfattning.
Det är i det dubbla ansvaret vi står stadigt. För arbetstagarna här hemma och för kollegor i Europa som ännu inte har vad vi har.
För oss i Kommunal är ståndpunkten tydlig. Vi står bakom den svenska modellen därför att den fungerar och gynnat oss väl. Den har byggt löner som går att leva på, stabilitet på arbetsmarknaden och tydligt ansvar mellan parterna. Samtidigt står vi bakom den europeiska ambitionen att höja löner för dem som idag inte kan leva på sin inkomst. Den fackliga rörelsen är internationell och ingen ska behöva vara arbetande fattig, oavsett land.
Domen är därför inte slutet, utan en påminnelse om att vi måste fortsätta bevaka utvecklingen. Vi följer frågan nära inom LO och genom våra internationella samarbeten. Vi försvarar vår modell, samtidigt som vi fortsätter att verka för rättvisa löner i hela Europa. Den här händelsen visar två saker samtidigt: att vår modell har en styrka värd att slå vakt om och att kampen för schysta villkor inte stannar vid nationsgränser.
Det är i det dubbla ansvaret vi står stadigt. För arbetstagarna här hemma och för kollegor i Europa som ännu inte har vad vi har.
