Varför krisar regionerna samtidigt som regeringen satsar på välfärden?

Förenklat kommer regionernas intäkter från avgifter, försäljning (av exempelvis tjänster), skatteintäkter och generella samt riktade statsbidrag. Liksom kostnaderna förändras regionernas skatteintäkter över tid genom att personal med högre lön betalar mer i inkomstskatt och skulle det krisa kan de välja att höja skatten. På samma sätt har regionerna makt över intäkterna från avgifter och försäljning, men statsbidragen då?

Statsbidragen föreslås av regeringen i höstbudgeten och röstas igenom av riksdagen. Eftersom statsbidragen inte automatiskt justeras baserat på förändringar i omvärlden utgör de en del av det som brukar kallas ”reformutrymmet”. Reformutrymmet uppstår genom att statens intäkter växer i takt med ekonomin medan vissa utgifter, som statsbidragen, inte justeras automatiskt. Detta kan locka regeringen att sälja in budgetposter som fått ett högre anslag än föregående år som ”satsningar” trots att anslagen inte nödvändigtvis har ökat i takt med inflationen, vilket i realiteten innebär att anslaget har minskat.

De generella statsbidragen betalas varje år ut som en del av den kommunalekonomiska utjämningen, medan de riktade statsbidragen antingen betalas ut automatiskt i form av kostnadsersättningar, för att staten har bestämt att regionerna ska utföra en uppgift, eller söks av regioner som vill ta sig an den uppgift som statsbidraget är avsett för. På grund av den tillfälliga naturen och snäva ramarna kan de riktade statsbidragen skapa en osäkerhet i budgeteringen och göra att kostnader kopplade till reformen håller i sig längre än den statliga finansieringen. Inte heller de generella statsbidragen är perfekta, eftersom regionerna ofta inte vet hur höga de kommer att bli när de lägger sin budget och eftersom de riskerar att bortprioriteras till fördel för andra reformer. Statsbidragen, en intäkt som regionerna varken kan kontrollera eller vet hur stora de kommer vara när de lägger budgeten, utgör i dagsläget gemensamt ungefär en femtedel av kommunernas och regionernas intäkter.

I höstbudgeten för 2024 aviserade regeringen ”kraftiga tillskott till välfärden”. Enligt regeringens prognos kommer de generella respektive riktade statsbidragen till kommunerna och regionerna att vara 168 (+10 procent) respektive 112 (-1 procent) miljarder kronor år 2024, totalt sett en ökning med ca 6 procent. Samtidigt bedöms Sveriges befolkning öka med ca 1 procent och de prisindex som används för kommunal och regional verksamhet bedöms öka med ca 5 procent. Regeringens ”kraftiga tillskott till välfärden” räcker bara till för att täcka inflationsförändringar och det växande behovet mellan åren. Tyvärr kommer inte ens den häftiga uppföljaren i vårbudgeten, ”stora satsningar på sjukvården”, räcka till för att hindra uppsägningar i den svenska vården.

Om vi förväntar oss att våra kommuner och regioner ska funka, borde vi inte ge dem rimliga förutsättningar? Vad säger bristen på långsiktighet i finansieringen om kommunerna och regionerna som arbetsgivare och hur ska de kunna utgöra seriösa alternativ till bemanningsföretag som erbjuder högre löner om hotet om nedskärningar ständigt är närvarande?

Resultatet av välfärdens underfinansiering är, paradoxalt nog, att regionerna tvingas lita på hyrpersonal vilket bidrar till ökade kostnader. En ond cirkel, men hur löser vi detta? Välfärden behöver långsiktig och ökad finansiering. En bra början vore att se över en indexering av de generella statsbidragen. Detta skulle både ge kommuner och regioner möjlighet att planera sina verksamheter och det skulle skapa möjligheter för medborgare att urskilja vad som verkligen är ett tillskott till välfärden och vad som bara bidrar till en bibehållen nivå.