Arbetarkvinnors löner är Medlingsinstitutets blinda fläck

Mellan 2008 och 2013 tappade arbetarmän mark i förhållande till tjänstemannakvinnor, och samma mönster upprepades 2014–2024. Av de 20 yrken med störst löneökning under den senare perioden var 19 tjänstemannayrken, bara ett (målare) var ett arbetaryrke. Bland vinnarna finns flera stora kvinnodominerade grupper: lärare, socialsekreterare och sjuksköterskor. Sammanlagt var 58 procent av de anställda i dessa yrken kvinnor, cirka 100 000 fler än männen.

Mönstret kan exemplifieras av avtalsstatistik. Mellan 2014 och 2024 uppgick den samlade märkessättningen till 26 procent, en nivå som de kvinnodominerade tjänstemannaförbunden Sveriges Lärare och Vårdförbundet översteg med 10 procentenheter, vilket är att jämföra med det manligt dominerade Teknikavtalet, vars löneutveckling översteg märket med tre procentenheter under samma period.

En huvudorsak till de minskade löneskillnaderna mellan män och kvinnor kan därmed tillskrivas att klyftan mellan arbetarmän och tjänstemannasektorn vuxit. Det får genomslag på hela arbetsmarknaden eftersom 71 procent av kvinnor på arbetsmarknaden jobbar i tjänstemannayrken, mot 58 procent av männen. När tjänstemannalönerna drar ifrån är det alltså en klart större andel av kvinnorna som hänger med. År 1995 hade tjänstemännen 35 procent högre medellön än arbetarna. År 2022 var siffran 54 procent, det största lönegapet mellan de två kollektiven sedan 1930-talet.

Det innebär i teorin att lönegapet mellan kvinnor och män skulle kunna elimineras genom att ett annat lönegap växer. Det är också mätmetodens svaghet: den osynliggör den stora grupp kvinnor som arbetar i yrken som inte kräver högskoleexamen. Kommunal, som organiserar en stor del av just denna grupp, fick ingen sådan draghjälp: löneutvecklingen låg 2014–2024 exakt i linje med märket.

Medlemmarna i Kommunal kvar på perrongen

Den stora skillnaden mellan män och kvinnor kvarstår i den mest kvinnodominerade delen av arbetsmarknaden: service- och omsorgsyrken. Där finns en miljon anställda, och 15 av områdets 19 yrken är kvinnodominerade. Ett av dem är Sveriges vanligaste yrke, undersköterska, med cirka 130 000 anställda varav 86 procent är kvinnor. Andra exempel är vårdbiträden, elevassistenter, barnskötare och personliga assistenter. Det är arbetaryrken, och till skillnad från tjänstemannayrkena har deras löner utvecklats betydligt mer blygsamt. Löneökningarna ligger mellan 5 och 10 procentenheter under referensyrket mellan 2014 och 2024. 

Till skillnad från tjänstesektorn har arbetarkvinnor varken haft statliga satsningar i ryggen eller tillgång till lokal löneglidning. Tvärtom kännetecknas yrkena av hög personalomsättning, vilket ökar risken för negativ löneglidning. För dem avgörs löneutvecklingen i centrala avtal, och det enda verktyg som funnits för att flytta dem uppåt i förhållande till andra är låglönesatsningar. Ett verktyg som mist sin kraft.

Arbetarkvinnor straffade för att ha lyckats

Låglönesatsningar har länge varit ett medel för att möjliggöra relativlöneförändringar, även för arbetarkvinnor. Men under 2010-talet förändrades både industrinormeringen och Medlingsinstitutets syn på sådana satsningar, vilket tydligt syns i statistiken. Avtalsrörelsen 2007–2009 blev 2000-talets sista låglönesatsning som faktiskt gav resultat.

Satsningen innebar att avtal med kvinnor som tjänade under 20 000 kronor fick ta del av ett extra löneutrymme. Om ett avtal hade 25 procent kvinnor under 20 000 kronor, fick det 25 procent av 170 kronor extra per anställd. Kvinnodominerade förbund som Kommunal fick därmed större löneökningar än arbetsmarknaden i stort, och enligt siffror från hela arbetsmarknaden minskade löneskillnaden mellan män och kvinnor med 1 procentenhet år 2009.

Sedan dess har utvecklingen gått åt motsatt håll. Satsningen upplevdes som för djärv: arbetsgivarförbund inom industrin hävdade att LO-kollektivet brutit mot industrinormeringen genom att ta ut löneökningar över det avtalade märket. Facken svarade att de betalat för detta med försämrade villkor, till exempel ändrade skiftersättningar eller ändrade villkor för arbetstidsförläggning, motsvarande den extra löneökningen. Oavsett vem som hade rätt satte tvisten spår: industrins parter och Medlingsinstitutet skärpte sitt synsätt på låglönesatsningar, som numera måste rymmas inom industrimärket, räknat i kronor och ören.

Det skärpta synsättet innebär i praktiken att låglönesatsningar gått från att möjliggöra relativlöneförändringar till att bli ett omfördelningsinstrument mellan lågavlönade yrken på samma avtalsområde. Utförs satsningen till exempel på ett avtalsområde med både vårdbiträden och undersköterskor innebär det att undersköterskorna betalar för att vårdbiträdena ska få något mer. Det, i kombination med hög personalomsättning, gör att många anställda med redan låga löner får en sämre löneutveckling än resten av arbetsmarknaden.

Resultatet är ett åsidosatt jämställdhetsarbete. Sedan 2019 har utvecklingen mot minskade löneskillnader mellan kvinnor och män stått still.

Medlingsinstitutets lösningar

Frågan är då hur Medlingsinstitutet självt tänker att lönegapet ska fortsätta minska? Hur ska man hantera uppdraget att möjliggöra relativlöneförändringar? Myndigheten pekar själv ut två vägar.

Det första är att bryta arbetsmarknadssegregationen: få fler kvinnor att välja mansdominerade yrken och tvärtom. Myndighetens egen statistik visar dock att det skulle ta decennier, om det någonsin sker. Mellan 2007 och 2023 sjönk segregationsindextalet från 58 till 49, en nedgång som till stor del berodde på att fler utrikesfödda män börjat arbeta i lågavlönade, kvinnodominerade yrken. Indexet har från 2024 stigit till 49,6.

Det andra är att hög efterfrågan på arbetskraft driver upp löner över märket, eftersom en efterfrågad yrkesgrupp kan förhandla lokalt om högre ökningar. Sambandet gäller dock inte arbetare på samma sätt. Konjunkturinstitutet konstaterar i Lönebildningsrapporten för 2017 att den regionala lönenivån i branscher där centrala avtal styr de faktiska löneökningarna, oftast arbetaryrken, inte påverkas av variationer i den regionala arbetslösheten. 

Parterna behöver ta ansvar för arbetarkvinnors löner

Om vi, arbetsmarknadens parter och Medlingsinstitutet tillsammans, menar allvar med att möjliggöra relativlöneförändringar krävs att synen på låglönesatsningar omvärderas och att industrinormeringen utvecklas. Låglönesatsningar var historiskt det verktyg som gjorde det möjligt för arbetarkvinnor att närma sig övriga arbetsmarknadens löneutveckling, men verktyget har mist sin kraft sedan kravet på att sådana satsningar ska rymmas inom industrimärket.

Trots den höga efterfrågan på arbetskraft i välfärden har lönerna inte utvecklats i takt med övriga arbetsmarknaden. Nationalekonomen Lars Calmfors har vid upprepade tillfällen argumenterat för att lönerna i välfärdsyrkena behöver tillåtas överstiga industrinormeringen, om Sverige ska klara kompetensförsörjningen det kommande decenniet. Att arbetsmarknadens parter inte själva löst frågan har öppnat för att den i stället blivit en politisk fråga. Vänsterpartiet har exempelvis föreslagit en särskild jämställdhetspott, avsatt utöver märket, riktad mot kvinnodominerade lågavlönade yrken.

Men att låta politiken sköta arbetsmarknadsfrågor är inte att verka för en väl fungerande lönebildning. Låglönesatsningar behöver därför återgå till att vara det medel det en gång var: ett sätt att möjliggöra relativlöneförändringar även i de kvinnodominerade arbetaryrkena.

Medlingsinstitutet har visat att relativlöneförändringar har åstadkommits för tjänstemannakvinnor. Nu behöver parterna visa att detsamma går att göra för arbetarkvinnorna.