Skattebromsen missar välfärdens verkliga problem
Blogginlägg
När staten drar sig tillbaka från sitt ansvar för vård, skola och omsorg och inte skapar likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och regioner, blir konsekvensen enkel: kommuner och regioner behöver höja kommunalskatten för att upprätthålla välfärden. Något Tidö-regeringen vill begränsa.
Det kolliderar med deras viktigaste politiska vision - sänkta skatter.
Den 4 mars presenterade Annika Wallenskog (f.d. chefsekonom på SKR och nu kopplad till PR-byrån Gullers) utredningen ”Belägg för broms? Åtgärder för starkare incitament till lägre kommunalskattesatser. Syftet var att ta fram en modell som gör det mer kostsamt att höja kommunalskatten, eller som det formuleras i direktivet ”analysera hur statliga åtgärder som motverkar höjning av befintliga skattesatser i kommuner och regioner (skattebroms) kan utformas”.
Förslaget innebär att kommuner och regioner antingen betalar en skattebromsavgift eller får ett skattesänkningsbidrag när skattesatsen ändras. Tanken är helt enkelt att en kommun eller region som höjer skattesatsen jämfört med föregående budgetår ska betala en avgift i tre år: 25 procent av intäkterna första året, 15 procent andra året och 10 procent tredje året. En sänkning ger motsvarande i bidrag.
Välfärdssektorn har sedan 1990-talet varit utsatt för ständiga effektiviseringskrav och det har helt enkelt gått för långt.
Välfärdens resurser följer inte behovet
Hela premissen för utredningen är felaktig. För det första så utgår den från att skattenivåerna är för höga utan att det ens finns en diskussion om vilken välfärd som ska finansieras. För det andra så bygger uppdraget på antagandet att välfärdssektorn generellt är ineffektiv och att det finns effektiviseringsvinster att göra. Den beskrivningen stämmer dåligt med utvecklingen i verksamheterna och de arbetsvillkor som råder.
Välfärdssektorn har sedan 1990-talet varit utsatt för ständiga effektiviseringskrav och det har helt enkelt gått för långt. T.ex. inom äldreomsorgen anser 43 procent anser av medlemmarna i Kommunal att bemanningen är så låg att det innebär en risk för de äldre minst en gång i veckan. Det är inte tecken på slöseri – det är tecken på underfinansiering och pressade verksamheter.
Grundproblemen när det handlar om välfärdens finansiering är att resurserna inte har följt behoven samt att kommuner och regioner har olika ekonomiska förutsättningar att leverera en god samhällsservice till medborgarna, både vad gäller intäkter och kostnader.
En skattebroms löser inga problem
Förslaget om en skattebroms bortser helt från de faktiska utmaningar välfärden står inför och från de strukturella skillnaderna i ekonomiska förutsättningar mellan olika delar av landet. Den centrala frågan borde därför inte vara hur staten kan förhindra kommuner från att höja skatten, utan hur vi gemensamt kan skapa en långsiktigt hållbar och likvärdig finansiering av välfärden i hela Sverige. Det är ett sådant uppdrag som verkligen behövs – inte en skattebroms som riskerar att förvärra problemen.
