Räddningstjänsten – viktigt arbete stundar

Det handlar även om frågor som säker bemanning, arbetsmiljö, kompetensförsörjning, utbildning och hälsa. Vi driver arbetet med att minska exponeringen för farliga ämnen, stärka skyddet mot arbetsrelaterad cancer och förbättra förutsättningarna för medicinska kontroller. Trots att vi har forskning och kunskap om detta, så brister det. Här måste vi kraftsamla, man ska såklart inte känna sig rädd på jobbet, rädd att man ska exponeras för kemikalier som skadar hälsan.  

När arbetslivet förändras måste systemen göra det också. Annars hamnar vi i ett läge där människor slits ut eller lämnar i förtid och det är inte hållbart.

Arbetstider ska hanteras lokalt  

Vad gäller arbetstider och hur schemaläggningen fungerar i praktiken pågår för närvarande förberedelser för hur lokala parter ska omhänderta hanteringen från den 1 januari 2027. Det innebär både avtalstext och texter som tillvaratar den praxis som ska råda, vilken grundar sig på de beslut som tidigare fattats i nämnden gällande dispenser. Det arbetet pågår med målsättningen att vara färdigt efter sommaren för att det ska finnas god tid att se över organisation och schema till den 1 januari i de fall det behovet finns. Jag hoppas att det efter 1 januari ska bli en mer förutsägbar och lokalt anpassad arbetstidsförläggning, baserad på verksamhetens behov. Förutsägbara scheman och arbetstidsförläggningar ger en långsiktigt stabil verksamhet och det är viktigt för både verksamheten och för medlemmarna.  

Kommunals politik när det gäller arbetstidsförläggning och scheman är att det ska finnas ett centralt kollektivavtal och regelverk som lokala parter ska kunna hantera och anpassa. Att lokala parter och medlemmar har inflyttade över förläggningsfrågor är viktigt av flera skäl. För det första tror jag inte på att vi från centralt håll kan eller ska detaljstyra den typen av frågor. För det andra visar forskning att inflytande över schema gör att människor mår bättre och gör att man i högre grad kan få ihop sitt privat- och arbetsliv.  

Svenska modellen bygger på både på lagstiftning och kollektivavtal, så har det alltid varit. Det är inget konstigt i sig. Viss lagstiftning är dispositiv så att parterna kan göra anpassningar, annan är tvingande – det vill säga att vi parter varken kan eller får förhandla om dem. När det gäller arbetstider har vi dessutom ett tvingande EU-direktiv att ta hänsyn till. Den erfarenheten blev jag snabbt påmind om när EU ställde en mängd frågor till regeringen om våra kollektivavtal och hur det förhöll sig till arbetstidsdirektivet. 

Genom åren har de regleringar vi har gjort i avtalen väckt mycket funderingar och kritik. Åsikter har lyfts om att vi ska omförhandla ytterligare, även från ministrar i regeringen, och här drar jag öronen åt mig. Statsråden behöver ha respekt för parternas roll och även för fack och arbetsgivare på lokal nivå och deras förmåga att hitta lösningar. Samtidigt har det helt saknats en öppning för dialog med regeringen om hur arbetstidsdirektivet, i relation till arbetstidslagen, kan förhålla sig till svenska kollektivavtal. Här tror jag vi behöver hitta vägar framåt tillsammans. EU:s inverkan på svensk arbetsmarknad är en realitet vi behöver förhålla oss till, och här kan inte regeringen ducka.  

Samverkan kräver avtal – inte godtycke 

En annan fråga som är avgörande handlar om samverkan. Vi har ett centralt samverkansavtal. Det gäller för de parter som har tecknat det. Ändå ser vi exempel där lokala arbetsgivare släpper in andra organisationer i samverkan – trots att de inte är en del av avtalet. Det håller inte. Ett avtal gäller mellan de parter som har ingått det. Det är inte något man lokalt kan omdefiniera. Allt annat urholkar både ansvar, roller och tilliten i systemet. 

En ambition att ena kåren  

Förutom andra organisationer i samverkan så brottas vi ofta med gränsdragningsproblem gentemot Vision. Här finns ett kongressbeslut att förhålla sig till, men också en verklighet på arbetsplatserna att förhålla sig till. Min syn är att vi ska sträva efter att ha en gemensam facklig tillhörighet för dem som arbetar på en skadeplats. Då behöver det vara arbetsuppgifterna som styr. En ny titel ska inte automatiskt innebära att man ska byta fack. Det är fortfarande samma uppdrag, samma risker och samma verklighet. 

I det sammanhanget var det glädjande att SKR i december fattade beslut om att Kommunal är det fack som organiserar och tecknar avtal för heltidsanställda i räddningstjänsten. 

Min ambition att ena kåren ligger fast. Det finns inget egenvärde i att flera fack slåss om samma medlemmar. Tvärtom. Det riskerar att skada sammanhållningen. Det försvagar vår gemensamma styrka gentemot arbetsgivaren – både lokalt och centralt. Och i ett läge där vi behöver bli starkare, inte svagare, är det fel väg att gå. 

Sammanfattningsvis är vägen framåt tydlig: Vi ska driva igenom förändringar där det är möjligt. Vi ska stå fast i det som är avgörande för medlemmarnas trygghet. Och vi ska vara lika tydliga med vad som inte går och lägga ansvaret där det hör hemma.  

Det är så man tar ansvar. Och det är så vi bygger en starkare räddningstjänst.