Svenskt Näringslivs tillväxtanalys haltar
Blogginlägg
Tillväxt kräver fler arbetade timmar – men också människor som har råd att konsumera, investera och möjligheten att ta makten över sina liv. Ändå tycks Svenskt Näringslivs lösningar på att få fler i arbete fastna i samma gamla recept: sänkta bidrag, hårdare krav och lägre skatter. Den kommande regeringen behöver tänka större kring vad som faktiskt skapar jobb, tillväxt och en starkare välfärd.
Den här veckan arrangerar Svenskt Näringsliv sin så kallade Tillväxtvecka. Det är ett viktigt initiativ och såväl fack som arbetsgivare är mycket medvetna om att just tillväxt i förlängningen är en avgörande pusselbit för att vi ska uppnå starka sunda arbetsplatser med god löneutveckling, men också för att vi ska kunna upprätthålla och stärka välfärden.
Idéfattig hos Svenskt Näringsliv
Av den här anledningen är det lite beklämmande att betrakta idéfattigdomen som genomsyrar den inledande dagen. Att Svenskt Näringsliv vill fortsätta att sänka arbetsgivaravgifterna kommer inte som någon nyhet. Inte heller att den breda högern ser ekonomiska incitament, läs vinande piskor, sänkt a-kassa och indragna bidrag, som den oöverträffade lösningen på arbetslösheten, men det är ändå rimligt att kräva en djupare analys.
Det är rimligt att förvänta sig en något djupare analys av tillväxt från Svenskt Näringsliv.
Kopplingen mellan tillväxt och arbetslöshet är särskilt intressant, men det är bara den ena dimensionen som uppmärksammas. Svenskt Näringsliv trummar fram mantrat om fler arbetade timmar som nyckeln för tillväxt, men de förbiser helt att deras lösning, som under snart trettio år gjort de arbetslösa fattigare, också sänker konsumtionen och därmed tillväxten.
Under tisdagen lanserade Svenskt Näringsliv en ny rapport som handlade om det vi tidigare kallade för arbetsmoral, där rapportförfattarna slår fast att vad de kallar arbetsnormerna, det vill säga vad människor anser att långtidsarbetslösa bör vara beredda att acceptera för att få ett arbete, är som svagast i Sveriges utsatta områden. Lösningen är, trumvirvel, sänkta bidrag och tydligare krav på den arbetslösa.
Att flytta dit jobben finns
En av rapportförfattarna, tillika Svenskt Näringslivs chefsekonom, berättar målande från scenen på Storgatan på Östermalm om hur hans föräldrar lämnade sin hemort för att flytta dit jobben fanns – att gå på bidrag var inte att tänka på. Det han missar är att arbetsmarknaden förändrats kraftigt sedan mitten av förra seklet, då i princip halva Sveriges befolkning gjorde just denna resa. I de större städerna rådde närmast full sysselsättning och stora flyttströmmar svaldes av miljonprogrammet som under en period på allvar förverkligade drömmen om en bostad för de allra flesta.
I dag är situationen en annan, med såväl bostadsbrist som stora utmaningar kring matchning och kompetensutveckling. Och även om det är självklart att vi måste skapa en arbetsmarknadspolitik där människor får handfast hjälp att flytta dit jobben finns är det på gränsen till stötande att göra det till en fråga om normer och moral. Att rycka upp en familj för att en av föräldrarna ska ta ett jobb på annan ort är inte oproblematiskt. I synnerhet inte om den andra förälderns sysselsättning riskeras. Krav att flytta låter bra i teorin, men är inte lika enkelt i praktiken.
"Som vågorna bryter ner klipporna till sand tappar människor hoppet"
Järvaveckans grundare och VD Ahmed Abdirahman försökte problematisera rapportens slutsatser, bland annat genom att förklara vad det gör med en människa att söka jobb efter jobb och på sin höjd få en praktik som varar ett par månader innan det är dags att börja stämpla igen. "Som vågorna bryter ner klipporna till sand tappar människor hoppet", förklarade han.
Ökad tillväxt i utsatta områden
Abdirahman resonerade också kring att det är svårt att driva verksamheter i Järva eftersom människors inkomster är så låga att de inte har råd att konsumera. Han pekade också på att segregering och fattigdom förstärks av att människor tenderar att flytta när de tjänar mer pengar. Precis som Socialdemokraterna menade han att vi behöver diversifiera bostadsbyggandet, framför allt i de utsatta områdena för att få fler att stanna. Så skulle man kunna skapa en positiv spiral av tillväxt i utsatta områden.
Det är möjligt att någon i panelen nickade försiktigt, men sedan återgick man till snabbt samma gamla – Sänk bidragen! Öka kraven! Sänk skatten på arbete! Som om inget hade hänt.
För ett par månader sedan släppte Kommunal rapporten En offensiv sysselsättningspolitik. Där visar vi att man, till en kostnad som klart understiger kostnaden för den nu verksamma sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga, skulle kunna anställa 50 000 personer i offentlig sektor. Arbeten inom äldreomsorgen, förskolan och välfärden i stort är överrepresenterade i Sveriges utsatta områden.
Tänk vilken konsumtionsökning exempelvis Järva skulle kunna se om samhället på allvar började bekämpa arbetslösheten.
Om vi dessutom återställer a-kassan skulle det åtminstone kunna skapas en positiv spiral där fler människor, utan att piskas att ta jobb som inte finns, på egen hand kan bygga en ljusare framtid. Starta företag, anställa, konsumera. Det är så långsiktig arbetsmoral skapas – det är så arbetsnormer formas.
Arbetslösheten, nära kopplat till antalet arbetade timmar som Svensk Näringsliv hellre pratar om, är det absolut största hindret för tillväxt. De senaste två decennierna har visat att ”ekonomiska incitament” inte är lösningen – tvärt om. Förhoppningsvis har vi snart en regering som tar dessa frågor på allvar.
