Arbetslöshet handlar inte om brist på incitament
Blogginlägg
När ska vi sluta låtsas som att drivkrafterna att arbeta är för låga i Sverige? Är det verkligen okej att slå sönder livet för hundratusentals arbetare för att komma åt några få latmaskar eller fuskare? När ska politiken börja ta ansvar för arbetslösheten? Så många frågor, men så få svar från regeringen.
Nu står vi där igen. Med en moderat finansminister som vill bekämpa arbetslösheten genom ytterligare ett jobbskatteavdrag kryddat med sänkta bidragsnivåer.
För den som inte djupdykt i borgerlig politik de senaste 20 åren så är jobbskatteavdraget fundamentet som all annan politik vilar på och det första presenterades av regeringen Reinfeldt 2006. En av grundtankarna, vid sidan om att det till synes alltid är bra med lägre skatter, är att sänkt skatt på just arbetsinkomster, till skillnad från exempelvis sjukpenning, a-kassa, pension och föräldrapenning, ska öka incitamenten att arbeta. Det ska ”löna sig att gå till jobbet” och så vidare.
För ett par månader sedan, i budgeten för 2026, klubbades så det tionde jobbskatteavdraget i ordningen. Man kan tycka att denna bärande del i den borgerliga politiken (som ofta kritiserats av Socialdemokraterna, men sällan dragits tillbaka) nu borde ha fått ett ordentligt genomslag? Sedan Reinfeldt tillträdde 2006 har den totala skattekvoten i Sverige sänkts med ungefär tio procent, från 45,9 till 40,9 procent. Det är en otroligt stor förändring som med dagens BNP motsvarar skatteintäkter på cirka 320 miljarder varje år (varav 226 miljarder handlar om just jobbskatteavdraget). Det borde rimligtvis ha fått stora effekter?
Låt oss jämföra utvecklingen av skattekvoten med arbetslösheten i Sverige under samma period.
Arbetslösheten går åt ena hållet och skattekvoten åt det andra. Grafen illustrerar tydligt att det är svårt att hävda en korrelation mellan sänkta skatter på arbete och en minskad arbetslöshet. Snarare verkar det omvända gälla. Om vi drar ut tidsaxeln femton år till, till 1990, blir detta ännu tydligare.
Under denna period har skattekvoten sänkts med nästan 20 procent (!), men arbetslösheten har gått från drygt två till nio procent. En tydlig omvänd korrelation. Det är för komplicerade fenomen för att hävda en kausalitet, men att som finansministern, med en dåres envishet, hävda att sänkta skatter ger lägre arbetslöshet är magstarkt. Det kan tilläggas att Sverige under denna period, i en internationell jämförelse, gått från bland den lägsta arbetslösheten i EU till den tredje högsta (i juni 2025). Det är alltså inte heller trovärdigt att argumentera för att det varit ännu värre om skatterna inte sänkts.
Det är för komplicerade fenomen för att hävda en kausalitet, men att som finansministern, med en dåres envishet, hävda att sänkta skatter ger lägre arbetslöshet är magstarkt
Vi måste även titta på socialförsäkringssystemen. Om dessa utvecklats i takt med skattesänkningarna är det ju möjligt att förändringarna tagit ut varandra. Är det höga bidragsnivåer som håller emot för att effekterna av skattesänkningarna ska kunna slå igenom på allvar?
Siffror från Försäkringskassan visar att socialförsäkringarna som andel av BNP har mer än halverats sedan 1980 - från att utgöra drygt 8 procent av BNP till cirka fyra procent 2024. Framför allt handlar det om att sjukförsäkringen försämrats drastiskt, men alla områden har minskat.
Även andelen som fått ekonomiskt bistånd har sjunkit från 4,2 procent 2014 till 2,5 procent 2024, enligt Socialstyrelsen.
Den sista faktorn som lyfts fram inom ramen för ”det måste löna sig att arbeta”-argumentationen är arbetslöshetsförsäkringen. Det är bara ett par veckor sedan regeringens senaste reform på området, som framför allt innebar en allt snabbare avtrappning av ersättningar, vann laga kraft.
Den genomsnittliga industriarbetaren fick 1991 ut drygt 87 procent av sin lön från a-kassan. År 2020 hade summan fallit till 69,8 procent. Den höjdes något under pandemin men faller nu åter som en sten – framför allt för dem som inte hittar ett jobb de första månaderna.
Tumskruvarna stramas åt, på område efter område.
När ska regeringen sluta låtsas att motivet för skattesänkningar är att de skapar jobb och framför allt – när ska de på allvar börja agera mot massarbetslösheten som sliter sönder Sverige?
Sammanfattningsvis är det, tyvärr för regeringens räkning, svårt att hitta någon evidens för att sänkta nivåer, i verkligheten, leder till lägre arbetslöshet. Detta inte sagt att det inte kan ha en effekt på marginalen för den enskilda individen.
Så. När ska vi sluta låtsas som att bristande incitament att arbeta är problemet? I jakten på några enskilda fuskare eller latmaskar offrar regeringen och Sverigedemokraterna hundratusentals människor som inte vill annat än att gå till ett jobb för att försörja sig, för att bidra, för att slippa stigmatiseras som oduglingar.
När ska regeringen sluta låtsas att motivet för skattesänkningar är att de skapar jobb och framför allt – när ska de på allvar börja agera mot massarbetslösheten som sliter sönder Sverige?
I rapporten Massarbetslöshet och kompetenskris – Kommunals arbetsmarknadspolitik för en hållbar välfärd kan du läsa om en evidensbaserad arbetsmarknadspolitik.
Relaterat innehåll
Massarbetslöshet och kompetenskris – en arbetsmarknadspolitik för en hållbar välfärd
Trots att hundratusentals människor står utan arbete präglas välfärden av allvarliga kompetensförsörjningsproblem. Kommunals senaste rapport visar att problemet inte handlar om brist på utbildad personal – utan om brist på attraktiva arbetsvillkor.
Blogginlägg av Anders Bucht
Etableringsjobben är inte problemet
Regeringen vill kraftigt begränsa parternas inflytande över etableringsjobben för att få upp volymerna. Det kan vara en bra idé om syftet är att subventionera arbetsgivare, men om målet är att minska arbetslösheten är man fel ute. Då är det bättre att slopa nystartsjobben.
