Villkoren i välfärden: ”Ibland får man kissa i skogen - det har blivit vardag"

För undersköterskan Marie Lillvik är det ingen nyhet att rasterna uteblir. Inom hemtjänsten handlar det inte bara om tid – utan om avstånd, brist på pausutrymmen och en arbetsmiljö som gör det svårt att ens kunna gå på toaletten.

Behöver man en paus får man ta den i bilen mellan brukare, någonstans i skogsbrynet, säger Marie. Hon utgår oftast ifrån Tranemo men jobbar i hela kommunen. Där finns det sällan tillgång till toalett eller vilorum. För att ta rast måste hon åka tillbaka till kontoret, cirka två mil, och det tillåter inte ett minutstyrt schema.

Lunchrasten på 30 minuter är den enda rasten på hela dagen, oavsett hur många timmar du jobbar, och den ligger oftast mellan 10 och 11.

Tidspress och minutstyrning

Marie beskriver en vardag där tidspressen styr det mesta.

– Allt är upphackat i minuter, det finns inget utrymme för extra pauser. Vi har ju även hand om larm utöver planerade besök. Vardagarna är något bättre då det finns planeringspersonal på plats. Helgerna är värre då vi själva får leta ersättare om någon är sjuk. Detta måste göras innan vi börjar jobba, för sedan sitter vi i bilarna och kan inte ha telefonjobb.

De psykologiska effekterna

De psykologiska effekterna är tydliga. Det blir en inre stress. Magen (tarmen) fungerar inte som den borde då man inte kan gå på toa när man behöver. Ibland får man knipa i båda ändar. Jag körde taxi innan, så jag har alltid toapapper med mig för det var ju likadant där. Det har blivit vår vardag tyvärr, och det är många som inte kan förstå varför vi strider om våra arbetstider.

”Vi skrattar åt eländet.”

Fysisk eller psykisk återhämtning under arbetsdagen existerar knappt, menar Marie. De som jobbat länge biter ihop och ”klarar” det, men det är svårt att rekrytera mer personal. Man anpassar sig – men det kryper in i märgen. Vi skrattar åt eländet, för vad ska man annars göra?

När det anställs ny personal märks det direkt. Det blir en generationsklyfta där de yngre går strikt på schemaraden och tar sina raster på utsatt tid, medan de i det gamla gardet får röja upp innan de kan ta rast. Det blir slitigt, samt att det blir vi och dom.

”Till slut trampar man bara på”

Att inte få återhämtning påverkar både personal och brukare, menar Marie.

Toabesöken löser vi alltid på något sätt, men det andra är svårare. Dygnsvilan och veckovilan tänjs det på. Ibland jobbar jag tre dagar, är ledig en och jobbar tre. Man orkar inte jobba på topp.

Hon ser inga enkla lösningar, men har konkreta idéer.

– Inom hemtjänsten är det svårt eftersom vi arbetar i brukarens hem. Men om vi kunde ha tillgång till en lokal på orten där vi är – skola, idrottshall eller liknande – där man kunde använda toaletten eller sätta oss på en stol några minuter. Och så måste det bli tillräckligt med personal för att kunna ta små pauser.

Till beslutsfattarna säger hon:
Jag trivs med mitt jobb och är ganska nöjd med lönen. MEN vi har för lite kompensation för alla helger, både röda och vanliga. Dessutom skulle vi behöva vara övertaliga på helgerna för att kunna lösa de problem som faktiskt uppstår.
Förutom en del problem så brinner Marie och hennes kollegor verkligen för sitt jobb.