Förslag till kongressen: Bra bemanning, ökat politiskt ansvarstagande och stärkta resurser är det som ska prioriteras

Det behövs ett produktivt och konkurrenskraftigt näringsliv för att kunna finansiera en omfattande välfärd. Det behövs också en utbyggd välfärd för att ge näringslivet goda förutsättningar.
Sverige är inne i en period av god tillväxt. Under 2015 växte BNP med cirka fyra procent. Bruttonationalprodukten (BNP) mäter värdet på alla varor och tjänster som produceras inom landet.
Trots det är arbetslösheten fortsatt hög under 2015 med 7,4 procent. Fram till 2017 förväntas tillväxten vara fortsatt hög men ändå beräknas arbetslösheten endast sjunka till 6,6 procent.
Den höga tillväxten och ökade sysselsättningen innebär att skatteunderlaget stiger de närmsta åren. Det ger ökade intäkter till kommunsektorn men de kommande åren innebär också ökade kostnader bland annat på grund av att andelen äldre stiger och att antalet nyanlända ökar.

Befolkningsutvecklingen har satt fokus på hur välfärden ska finansieras i framtiden. En övervägande del av finansieringen kommer från skatteintäkter och då framför allt på arbete. Nu ökar gruppen av yngre personer upp till 20 år och antalet äldre över 65 år mer än gruppen i arbetsför ålder.

Det innebär att de som är i arbetsför ålder ska finansiera de gemensamma kostnaderna för sig och för dem som inte är i arbetsför ålder. Kommunernas intäkter ökar men också kostnaderna.
Denna utveckling kommer upp i debatten om välfärdens framtida finansiering. Rapporten ”Framtidens utmaningar” från 2010 av Sveriges kommuner och landsting, SKL, visar på svårigheterna att finansiera välfärdssektorn enbart genom skatter i framtiden.
Kostnaderna för välfärden slår inte lika i landets kommuner eftersom det är stora skillnader i åldersammansättningen. Det innebär att det är omöjligt att ge likvärdig skola, vård och omsorg över hela landet om staten inte utjämnar de ekonomiska förutsättningarna.

Dagens statsbidrag och kommunala utjämningssystem är inte tillräckliga. Därför behövs det en översyn av dagens finansieringssystem av välfärden som fortsatt bygger på att den ska skattefinansieras solidariskt.
Den senaste tidens invandring gör flertalet befolkningsprognoser lite mer osäkra. Det är fördelaktigt att få in medborgare i arbetsför ålder men för att ta vara på denna potential behövs en politik som i högre utsträckning möjliggör för utrikes födda att etablera sig på arbetsmarknaden.

Därför är det viktigt med individuellt stöd för arbetslösa som exempelvis unga, personer med funktionsnedsättning och nyanlända. Kommunal anser att ansvaret för försörjningen av arbetslösa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska ligga på staten.
Staten ska använda arbetsmarknadspolitiska insatser för att förhindra att lönerna faller och villkoren försämras på arbetsmarknaden, vilket innebär att ersättningsnivåerna ska vara högre än idag.

Ökningen av arbetsmarknadspolitiska program med låga ersättningar innebär en löne- och villkorspress för kommunalt anställda som utför jämförbara uppgifter. Det ökade kommunala ansvaret inom arbetsmarknadspolitiken minskar också löneutrymmet för de anställda inom verksamheterna.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras via arbetsgivaravgifter och försäkringstagarna. 2006 försämrade Alliansregeringen arbetslöshetsförsäkringen genom att det blev dyrare att vara med i a-kassan samtidigt som möjligheterna till ersättning försämrades. Det medförde att hundratusentals medlemmar gick ur försäkringen.

Under 2015 har medlemsantalet dock återigen ökat men andelen av arbetskraften som är med a-kassan är fortfarande bara 69 procent – jämfört med 82 procent 2006.
Arbetslöshetsförsäkringen ska ge inkomsttrygghet vid arbetslöshet. Den som förlorar jobbet ska kunna ägna sig åt att söka jobb och kompetensutveckling i stället för att behöva oroa sig över risken att få gå från hus och hem.

SKL bedömer att om inga förändringar görs i arbetssätt, organisation och bemanning kommer det att behövas över en halv miljon nya medarbetare i välfärden från 2013 fram till 2023. Två tredjedelar beror på pensionsavgångar som sker under perioden och resterande på ökade behov.

Den ekonomiska utvecklingen är av stor betydelse för de offentliga finanserna och därmed finansieringen av välfärden. Ökad produktion och ökad sysselsättning ökar den offentliga sektorns intäkter, men är det tillräckligt? Finns det utrymme att höja skatterna?

Den offentliga sektorns inkomster består till största delen av skatter. De senaste tjugo åren har 85-88 procent av de offentliga inkomsterna kommit från skatter och sociala avgifter. Resterande inkomster kommer från bland annat utdelning från statliga bolag och ränteinkomster.

2015 var de totala skatteintäkterna 43 procent av BNP. Det är fem procentenheter lägre än under 2000. Förändringen beror till största delen på minskad andel av inkomstskatt från hushåll och löneskatt.
Det är möjligt att öka skatteintäkterna till den offentliga sektorn genom till exempel en ökning av skatterna. Effekterna av en skatteökning och vilka skatter som i så fall är lämpligast att införa kräver en omfattande analys.

Kommunernas och landstingens intäkter kommer huvudsakligen från statsbidrag och inkomstskatt från hushållen. Statsbidragen stod år 2014 för cirka 16 procent av kommunsektorns intäkter.

Det är viktigt för intäkterna till kommunsektorn att sysselsättningen ökar och arbetslösheten pressas ned . Ett sätt att öka kommunsektorns intäkter är att höja skatterna, ett annat är att omfördela statens utgifter. Det rimligaste är att kombinera de två.
Ökade resurser till välfärdstjänster kan uppnås genom att öka skatteintäkter men det är även tänkbart att prioritera inom de offentliga utgifterna genom att minska eller ta bort vissa delar för att förstärka andra.

I ett försök att effektivisera den offentliga sektorn introducerades New Public Management (NPM) i början av nittiotalet. Det handlade om att konkurrensutsätta verksamheter och öppna för privata aktörer. Idag är 25 procent privatanställda inom vård och omsorg jämfört med fem procent 1990.

För de anställda har förändringen lett till underbemanning. När utförare pressar priser för att vinna en upphandling är lönerna den största utgiftskostnaden. Det betyder minskad bemanning, fler deltidsanställda, fler tidsbegränsat anställda och större andel som saknar yrkesutbildning för jobbet. Dessutom skapas otrygghet med kontrakt.

Sannolikt medför detta till att välfärdsyrken blir mindre attraktiva. Personalens försämrade villkor leder till sämre kvalitet för de som använder tjänsterna. Kommunal beslutade på kongressen 2013 att verka för att en non-profit princip ska råda inom vård, skola och omsorg.

Det måste finnas en tillit till välfärden och att skatteintäkterna används effektivt för att medborgarna ska acceptera ett relativt högt skatteuttag.

Kongressen beslutade om några ändringar och förtydliganden i formuleringar och även att trycka på att Kommunal ska verka för att en non-profit princip ska gälla inom vård, skola och omsorg. Nedan finns en ny version av rapporten med ändringar och tillägg. (Uppdatering 2016-06-21)