Malin Ragnegårds öppningstal

Kamrater, kongressombud och gäster! Äntligen får vi träffas igen – ansikte mot ansikte. Riktiga leenden, kramar och många kära återseenden.

Det är alltid speciellt och högtidligt när vi i Kommunal samlas till kongress. Idag gör vi det för 31:a gången i Kommunals historia. Vi har rest från olika delar av landet för att staka ut vår förenings gemensamma framtid och våra visioner för arbetslivet och samhället. I klubbar, i sektioner och avdelningar har det under många månaders tid formulerats förslag som vi nu ska debattera. Jag ser fram emot att se många här i talarstolen.

Idag har vi också äran att gästas av några av de som tidigare varit del av Kommunals förbundsledning. Varmt välkommen till er alla. Det var just här i Göteborg som Ylva Thörn valdes till Kommunals ordförande 1996. Vad roligt att se dig här.

Till den här kongressen har det slagits ett demokratiskt rekord. Hela 1 537 motioner har skickats in. Det är alltså mer än dubbelt så många som till förra kongressen. Jag kan inte tänka mig ett tydligare tecken på det stora engagemang som finns i vår förening.

Ett annat styrkebesked för vår organisation är att vi just nått en stor facklig framgång. Det är inte den första – och tyvärr inte heller den sista gången – som arbetsgivarna kommer att försöka försämra våra villkor. Men vi har, med vår gemensamma styrka, visat att vi inte accepterar försämringar.

När Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation ville förvägra 5 200 av våra kamrater samma omställningsmöjligheter som alla andra, då satte vi ner foten. Arbetsgivarna stötte på den samlade kraften i Kommunal, och de fick ge upp. Vänner och kamrater, det här bådar gott inför den kommande avtalsrörelsen. Tillsammans står vi starka i kampen för bättre villkor och högre löner!

Kongress, det är fyra demokratiska högtidsdagar. Vi får samlas, diskutera fritt och öppet för att gemensamt fatta de bästa besluten. Mina tankar går till de människor som just nu ger sina liv för demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. Och jag är säker på att allas våra tankar går särskilt till folket i Ukraina. Låt oss fortsätta visa tydligt att vi står vid deras sida!

Sedan vår senaste kongress 2019 har mycket hänt. Pandemin bröt ut under våren 2020. Plötsligt befann vi oss i en kris där bristerna i välfärden blev uppenbara. Och återigen var det medlemmarna i Kommunal som stod främst i ledet och såg till att välfärden fortsatte fungera, men utan rätt förutsättningar, och ofta till priset av den egna hälsan.

Mitt i allt detta är jag stolt över att tillhöra en förening där vi kämpar för varandra. Jag är stolt över allt det vi har åstadkommit tillsammans.

Vi driver på för att avskaffa “hälsoscheman” och istället få hållbara arbetstider. Kampen för att arbetsgivarna ska finansiera arbetsskor pågår alltjämt. Vi kräver att det ekonomiska överskott som kommuner och regioner gör ska återinvesteras i välfärden.

På samma sätt har vi höjt våra röster i frågan om pensionerna. Många medlemmar i Kommunal börjar jobba tidigt i livet och har fysiskt krävande jobb. Genom det vi kallar Britt-Marie-pension skulle de kunna gå i pension när kroppen säger ifrån. De lägsta pensionerna måste höjas men det måste även in mer pengar i systemet!

Genom ett beslut i riksdagen blir undersköterska en skyddad titel från och med 1 juli 2023. Och det är till stor del tack vare oss!

Vi fortsätter att kämpa för en mänskligare sjukförsäkring som ger trygghet när du och jag behöver den. Regeringen har lyssnat, men inte lovat något ännu. Då höjer vi temperaturen, för vi vet att vi är förkrossande många.  Bara nu i vår har vi samlat in 140 000 namnunderskrifter för att slopa karensen!

Sedan november har jag varit förbundsordförande i vår förening. För mig som personlig assistent, omsorgsassistent och föreningsmänniska in i själen så är det här det finaste uppdrag man kan ha. Därtill i världens bästa fackförening. Stort tack för det stora stöd som jag har känt från er alla!

Under den här tiden har jag försökt träffa så många medlemmar och företrädare som det bara har gått, så snart det varit tillåtet att ses. Jag har deltagit i medlemsmöten, kongressförberedelser och varit på arbetsplatsbesök runt om i landet. Och jag har fått ta del av medlemmarnas utmaningar, men också imponerats av allt engagemang och av fackliga segrar.

Kommunalarna på sektionen i Lysekil har lyckats teckna ett riktigt bra avtal med heltidsanställningar för medlemmarna – utan att det sker på bekostnad av sämre arbetsmiljö eller någon galen schemaläggning.

Medlemmar på ambulansen i Övertorneå som kämpade för att få ett jourrum som inte också är ett serverrum – alltså ett jourrum där man faktiskt kan vila.

I Mellersta Norrland har medlemmarna i Sundsvall genomfört en egen namninsamling för att alla som jobbar inom vård och omsorg i kommunen ska få rätt till arbetsskor. De kämpar för samma sak som Ida i Älmsta, Lina i Sölvesborg, Jenny i Upplands Väsby och Mikaela i Falkenberg. Särskilt imponerad är jag av Kommunal Skånes ungkommitté och alla andra som drog igång barfotademonstrationer på första maj.

Kamrater, när vi går samman är vi oerhört kraftfulla. När vi enar oss kan vi bryta ned alla hinder i vår väg. Det är så vi gör i Kommunal!

När jag tar del av allt det som kommunalare runtom i landet gör för att förbättra villkoren för sig och sina kollegor, då påminns jag om varför jag började engagera mig fackligt. Vad som var min drivkraft.

Jag var 19 år när jag gick med i facket. Glad i hågen. Taggad på livet. Jag hade precis fått mitt första jobb. Men snart gick det upp för mig att allt inte stod rätt till. Varför är det omöjligt för mig som personlig assistent att få en heltid? Är det verkligen rimligt att män tjänar mer än kvinnor? Är det inte orättvist att en akademiker får bestämma mer över sitt jobb än en arbetare? Och varför ska den som är född i ett annat land acceptera sämre arbetsvillkor än den som är född i Sverige?

Och precis som Edith Södergran skrev för mer än hundra år sedan, så kände jag då och så känner jag idag. “Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Vi ska alltid stå upp för oss själva och för varandra. Aldrig acceptera en dålig arbetsmiljö eller att inte bli tagna på allvar. Eller för att prata klartext: Inte ta någon skit.

Världen är orättvis. Vårt samhälle är tuffare mot kvinnor, arbetare och den som har mörkt hår och mörk hy. Arbetsvillkoren är sämre. Makten över det egna arbetet mindre. Och lönekuvertet tunnare. Det är för att kämpa mot de här orättvisorna som jag kliver upp ur sängen varje dag. Det är min drivkraft. Det är därför vi ska fortsätta organisera oss på arbetsplatserna. Vår kamp är viktigare och mer aktuell än någonsin!

Kommunal, det är vi. Framtidstryggarna. Vi får Sverige att gå runt. Samhället fungerar inte utan oss.

Trots det behöver vi kämpa för sådant som borde vara självklart. Att få tillräckligt många kollegor så att vi kan göra ett bra jobb. En sammanhållen heltidstjänst med ett hållbart schema så att man får ihop livet utanför arbetet. Arbetsskor. Ett slopat karensavdrag. Att vinster och överskott, när de uppstår, ska gå tillbaka till verksamheten och till dem som jobbar där.

Om du jobbar i industrin eller på ett bygge är det självklart att du ska få skor att arbeta i. Det gäller tydligen inte om du är barnskötare. Varför ska vi acceptera den orättvisan?

I tjänstemannayrken, där erbjuds man heltid som norm. Där finns det inga delade turer. Varför ska vi acceptera den orättvisan?

Har du någonsin sett en verksamhet bli bättre av att vinsterna skeppas iväg till utländska riskkapitalister. Nej. Varför ska vi acceptera det?

Valrörelsen är redan igång. Och snart väntar en avtalsrörelse. Kamrater, vi måste få till en förändring. Det är hög tid nu. Vi ska inte behöva kompromissa om sådant som är självklarheter för alla andra!

Det är enkelt att peka på allt som inte fungerar. På de problem som vi upplever. Fördelen med oss i Kommunal är att vi inte bara kan berätta om svårigheterna. Vi vet också hur lösningarna ser ut och hur de kan göras till verklighet.

Sverige är ett rikt land. Vi har råd med världens bästa välfärd, utan att medlemmarna i Kommunal ska behöva slita ut sig.

Då krävs det att vi är tillräckligt många på arbetsplatserna. Vi har sett att kommuner, regioner och företag går med vinst, men ändå vill pressa ner lönekostnaderna. Det måste vi sätta stopp för. Pengarna finns. Resurserna finns. Vi måste bara se till att de används på rätt sätt.

Därför är det oerhört provocerande att direktörer i vårdbolag och skolkoncerner plockar ut enorma summor samtidigt som samma företag aldrig har råd med förbättringar till medlemmarna i Kommunal.

Det som är allra mest akut att åtgärda är den kroniska underbemanning som råder inom främst äldreomsorgen men även i fler branscher. Det är uppenbart att kommunerna inte kan hantera den här frågan.Kommunal kräver därför att staten inför nationella bemanningsriktlinjer. Det kommer göra att kommuner måste garantera att det finns tillräckligt många kollegor på rätt plats. Med fler kollegor går det att få till bättre och hållbara scheman utan delade turer, pressade arbetspass och varannan helg arbete, Då kan vi göra ett bra jobb. Då kommer fler söka sig till ett arbete i välfärden.Och det tjänar alla på.

Framtiden kommer att kräva att fler vill jobba i ditt och mitt yrke – i välfärden. Arbetsgivarna står just nu och kliar sig i huvudet över hur de ska få ihop sin verksamhet. Men helt ärligt så förstår jag inte deras strategi för att locka till sig personal. Vi kan ge er några enkla och väldigt pricksäkra tips här och nu:Det behövs trygga anställningar, hållbara arbetstider och helt enkelt lite luft i systemet. Anställningar på heltidmed rätt förutsättningar ska vara norm. Stress och press kan inte få vara vardag. Delade turer, “hälsoscheman” och minutstyrning måste avskaffas. Ge mandat och inflytande till de som kan verksamheten bäst - lyssna till undersköterskan, vårdbiträdet, bussföraren, barnskötaren, lokalvårdaren, kocken och alla andra välfärdsproffs. Då kommer ni att lyckas med kompetensförsörjningen.

Den 1 april togs den tillfälliga ersättningen för karensavdraget bort. Jag tänkte först att det kanske var ett dåligt skämt, men jag hade fel.

Engagemanget i Kommunal för den här frågan är överväldigande. Det har förts många samtal på arbetsplatserna och hundratusentals av underskrifter har samlats in lokalt. Och engagemanget, det fortsätter!

Veckan efter påsk lämnade jag över namnunderskrifterna till socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi. I vårt samtal var jag tydlig. Jag har fått nog. Vi har fått nog. Vi kommer inte ge oss förrän det orättvisa karensavdraget avskaffas för gott!  

Resonera kring hinder för att nå våra mål – och hur vi överstiger dem

Inget av det som jag har nämnt – för få kollegor, delade turer, minutstyrning, vinster i välfärden eller att du själv ska bekosta dina arbetsskor – inget av det är förutbestämt. Det är en fråga om att gå samman och göra oss hörda.

Allt det vi har uppnått beror på att andra fackliga företrädare har gått före oss och legat på i fackliga och politiska frågor.

Men, vi kan bara göra det om vi är många och om vi är välorganiserade. Målet om att vara 600 000 medlemmar år 2030, det kvarstår. Jag ska vara ärlig. Just nu går det inte så bra som det behövs för att vi ska lyckas förändra det vi vill. Vi behöver bli fler och starkare. Organisera oss ännu bättre och bli mer relevanta för fler.

Mina bästa minnen av medlemsvärvning, bra samtal på arbetsplatser om organisering och hur vi bygger facklig styrka är från alla de besök som jag har gjort tillsammans med företrädare på alla sorters arbetsplatser, på alla årets dagar och dygnets alla timmar. Tidiga mornar, kvällar och nätter, lördagar, påskafton och julafton. Alla de gånger som vi hann reflektera tillsammans över läget på jobbet och diskutera vad man kunde göra åt det som man tyckte var fel. Se hur det tänds ett hopp om att det går att förändra, få den som är osäker att ta steget till ett fackligt medlemskap och få den som är förbannad över dåliga arbetsvillkor att bli fackligt ombud för att kunna förändra och påverka.

Jag vet att det går, vi har varit här förut, vi gjorde det tillsammans och vi kan och ska göra det igen!

Jag ser några vägar framåt.

För det första behöver vi bli starkare på arbetsplatserna. Om vi ska bli riktigt många behöver varje medlem känna att hen är en del av Kommunal. Vi måste bli bättre på att fånga upp det engagemang som finns ute på arbetsplatserna. Fler ska få möjlighet att växa och utvecklas i vår förening. Vi ska bli fler medlemmar men också fler fackliga ombud – och varenda en ska känna att de har både den kunskap som krävs men också det stöd och den kraft de behöver från hela Kommunal.

För det andra tror jag att Kommunal behöver bli bättre på att spegla vår medlemskår med all den mångfald som finns där. Är man medlem i Kommunal ska man känna igen sig i sina arbetsplatsombud, förtroendevalda och ombudsmän. Vi kommer från olika delar av världen, är olika gamla, har olika sexualiteter, religioner och funktionsvariationer. Det ska synas och kännas i vår förening.

För det tredje behöver vi se över vår medlemsavgift. Det ska vara lätt och värt att vara med i Kommunal. Ju mer vi sänker trösklarna, desto fler kommer att ta steget att bli medlem.

Vi ska alltid våga utvärdera oss själva och det vi har gjort, hela tiden flytta fram våra positioner och hjälpas åt att orka när det blir tufft.

Jag lovar att dra mitt strå till stacken och göra det jag kan för att vi ska nå våra mål. Men det här är inget jag eller någon annan kan göra själv. Det här är något vi gör tillsammans. Alla vi i Kommunal. På arbetsplatsen, i sektionen, i avdelningen och på förbundskontoret.

Ibland behöver vi gå lite utanför bekvämlighetszonen: Styra upp den där extra fikan som behövs, återkoppla till den nya killen som är nyfiken på facket och ringa det där samtalet till en ny medlem för att fråga hur hon vill engagera sig. Genom alla de här små, men betydelsefulla, handlingarna kan vi växa. När vi växer så kan vi förändra – fackligt och politiskt.

Då kan vi se till att det införs nationella bemanningsriktlinjer, att delade turer avskaffas, karensen slopas och att det blir ett stopp för vinster i välfärden.

Vi har mycket kvar att uträtta – på arbetsplatserna, vid förhandlingsbordet, i valrörelsen och inte minst här, de kommande dagarna.

Låt oss ta vara på de här dagarna tillsammans. Vi ska debattera och ta många kloka och hållbara beslut – och vi gör det som ett lag. Varenda en av oss behövs och vi behöver varandra. Förtroendevalda, ombudsmän och tjänstemän. Med medlemmarna i fokus och för föreningens bästa.

Kamrater, det är dags för oss att peka ut vår framtid. Och vi börjar med den här kongressen. Härmed förklarar jag mötet öppnat.