"Ge oss undersköterskor vår stolthet tillbaka"


2015-10-07

Sektionens arbetsplatsombud Hasret Demirel skriver av sig på GT/Expressen Debatt. Texten har fått mycket positiv uppmärksamhet i hela landet!

Vi undersköterskor vill känna oss stolta över vårt jobb och vi älskar våra tanter och gubbar. Men i stället avråder vi våra barn att ge sig in i vårdyrket, för stressen och bördan är för slitsam.

Många tycker att hemtjänsten är ett övergångsjobb, något man sysslar med ”tills man vet vad man vill”. Den synen gör det svårt för mig och mina arbetskamrater att sträcka på oss och säga att vi faktiskt tycker om vårdyrket.

Jag började sommarjobba inom hemtjänsten och blev kär i mina tanter och gubbar med en gång. Men efter sju år som undersköterska måste jag tyvärr konstatera att det går utför med hemtjänsten.

Vi undersköterskor har både utbildning och det engagemang som behövs för att ge de gamla en värdig vardag. Vi är proffs på att ge stöd och omsorg. Men i stället för att använda vår kompetens springer vi runt med andan i halsen och dåligt samvete.

Så som den krassa verkligheten ser ut så är det när någon av våra omsorgstagare är borta, eller väljer att avstå sin inplanerade promenad, som vi hinner med dagens insatser och den beviljade tiden till fullo.

Ofta står vi på morgonen med schemat i hand och gör en snabb bedömning vilken omsorgstagares tid vi måste förkorta för att hinna med allt vi ska göra. Vi stjäl ofta biståndstid för att klara dagen eftersom kringtiden inte räcker till. Om jag ska hinna med min 30 minuter långa lunchrast så hänger det ibland på om någon tant eller gubbe avböjt sin dusch. Lunchrasten används även till att vi kollegor byter nycklar och rapporterar om läget med varandra.

Jag och mina kollegor mår dåligt av att inte kunna ge vissa gamla den lilla knuff de behöver för att orka ta sin promenad. I stället drar vi ofrivilligt en lättnadens suck för att vi tjänar in lite tid.

Tidspressen är en hälsofara – dels mentalt, dels för att risken att ramla eller på något annat sätt skada sig ökar när vi stressar. Jag undrar också vem som tar ansvar för oss i personalen när botten går ur och allvarliga misstag begås på grund av stressen?

Ansvar, empati och utbildning är förutsättningar för oss i hemtjänsten. Lägg till stresstålig, stor blåsa (under fem timmar har du ofta inte en chans att hinna gå på toa) samt förmåga att hålla i huvudet vad som hänt hos de senaste omsorgstagarna. Medan jag går mellan bostäderna måste jag nämligen rapportera till hemsjukvården och beställa material hos arbetsterapeuten. Livsviktiga uppgifter som jag tvingas sköta i farten. Likaså är det vanligt att vi inte hinner hämta ut nycklar eller dokumentera, det sköts utanför arbetstid – oavlönat.

De värsta dagarna är när jag ansvarar för larmtelefonen. Utan extra tid avsatt behöver jag hantera upp till 9-10 larmsamtal per dag. Om jag hjälper en dam i duschen när larmet går, måste hon vänta där tills jag löst problemet eller fått tag på en kollega som kan springa ifrån och hjälpa till. Även de gamla stressas när jag har larmet, eftersom de då inte vet om jag kan stanna den korta tid de räknat med att ha mig där.

Hemtjänsten är den enda mänskliga kontakt en del gamla har och det är oerhört viktigt att de inte ser hur stressade vi är. De ska känna sig trygga och att vi är närvarande. Så är det inte i dag och det är en stor sorg för oss som arbetar inom hemtjänsten.

Våra närmaste chefer gör vad de kan för att få våra scheman att gå ihop, men så länge vi inte blir fler händer i hemtjänsten undrar jag vilka som kommer att söka sig till det här yrket? När vi som jobbar inom vården säger att "nej, jag vill inte att mina barn läser omvårdnad".

Vi måste få en chans att stanna upp och se meningsfullheten i vårt arbete, inte bara känna stress och press. Då, kanske, kan vi äntligen börja hålla huvudet högt igen.

Hasret Demirel, undersköterska inom hemtjänsten i Biskopsgården och arbetsplatsombud för Kommunal

Texten publicerades på Expressen Debatt den 4 juni 2015.

Dela sidan