Hoppa över menyn och gå direkt till innehållet

… Ett arbete värt att älska, ett arbete värt att dö för?

2015-12-02
Kommunal släppte i dagarna rapporten ”Men vem kör egentligen?” som brett analyserar upphandlad busstrafik. Här skriver Perihan ”Pärla” Aydin om hur allt det hon älskar med sitt arbete som bussförare i Stockholm sakta tuggas upp av företagens allt större behov av kontroll och fokus på pengar.

Jobb värda att älska, så lyder vårt ledord framöver inom Kommunal.  Och jag älskar mitt jobb. Jag älskar att se Stockholms innerstad, hur ljuset påverkar staden under dygnets alla timmar genom årets alla dagar. Människorna, när de stiger in i min buss, deras humör och omedvetna minspel. Snabba möten även med dem som inte ser mig. Vi är experter på olika springstilar. Vi vet vilket som är vårt favoritträd i staden. Vi ser världen lite från ovan men ändå så nära att vi inte förlorar distansen. Genom glaset i vindrutan, likt ett akvarium, ser jag hur vi lever våra liv.

Kollegor värda att älska 24/7

Kaos och problemlösning är en förares passion och det är nog ett måste för annars stod vi inte ut. Vi är kaptener på våra skutor som vi för genom stadens gator, vi tar dagligen livsviktiga beslut och yrkesstoltheten är stor bland oss. Det är friheten, kärleken till människor och staden som gör att jag sökt mig till detta yrke. Ingen chef som hänger över min axel, det är viktigt för mig. Men viktigast av allt är mina kollegor, från världens alla hörn. Vi skrattar och tar hand om varandra, Vi lyssnar på och stöttar varandra. Vi lär varandra tänka att i dag räddade jag livet på fem personer, istället för att jag tänker att i dag körde jag nästan ihjäl fem. Kollegor värda att älska 24/7.

Allt detta tuggas sakta upp av företagens allt större behov av kontroll och fokus på pengar.

Besluten flyttas allt längre ifrån oss

I Stockholm har vi inte blivit lika drabbade av uppsägning av personal vid upphandlingar som i övriga Sverige. Vad vi däremot märker av är hur viktiga beslut flyttats längre ifrån oss. Vår möjlighet att påverka och få insyn har kraftigt försämrats. SL tar beslut som företagen inte vågar säga emot. Företagens kulturer är långt ifrån det vi varit vana vid. Här kommer ett viktigt ord som samverkan på skam. Ansvaret för att klara av de incitament som ska inspirera företagen till att göra stadens människor stolta över sin kollektivtrafik, läggs över på oss.

Incitament (eggelsemedel, sporre, utlösande impuls) för företagen, innebär för oss att man tar bort yrkesstoltheten, själva rodret till vår skuta.  Kör fortare, kör i snöstorm, kör genom stadens alla betongsuggor och vägarbeten, låt inget stoppa bussen. Förr fanns det luft i tjänsterna och tid för återhämtning vid ändhållplatser. Hälsa var viktigt och företagen tog ansvar för den tillsammans med oss. Vår yrkeskunskap vägde tungt och man lyssnade på oss, i dag ses vår kunskap som klagomål.

Varje upphandling innebär att allt maxas in i minsta detalj, man har lagt bud under den egentliga kostnaden, bud baserade på nyanställd personal, drömtider snarare än körtider. Verkstaden väntas jobba med bussar som rullar på stan, för en vagnsreserv kostar pengar och utrymme. Stillastående bussar är dyra bussar. Cheferna i dag kan inte, vet inte eller vill inte veta vad de driver för företag.  De känner inte dess natur.

Lägg in variabeln arbetsmiljö

Därför måste politikerna ta sitt ansvar inför varje upphandling, lägga in variabeln arbetsmiljö. Använd de som vet, som har den kunskapen, oss, vi som lagar, städar och kör bussarna. Ställ krav, gör det till ett yrke våra ungdomar på yrkesgymnasierna väljer. Det är vi som får Stockholms stads invånare att välja bussen.

Jag avslutar med ett citat och ställer mig sedan frågan…

”Bussförare är en av de mest undersökta populationerna när det gäller yrkesrelaterad ohälsa. Anledningen är att de uppvisar ovanligt höga ohälsotal. Vetenskapliga studier bekräftar gång på gång att bussförare har högre dödlighet, mer ohälsa, och fler fall av sjukskrivningar än en rad andra yrkesgrupper. /…/ att den förhöjda risken för ohälsa och hjärtinfarkter hos bussförare enbart isoleras till orsaksfaktorer såsom att bussförare äter för dåligt, röker för mycket, motionerar för lite, etc. De menar tvärtom att en betydande del av orsaksförklaringen finns inbyggd i organisationen de anser att det är fel på organisationen, och att den bör anpassas till förarna. De pekar bland annat på att faktorer som hög omsättning av chefer, dåliga löner, låg status, besparingar och rationaliseringar, dålig framkomlighet (infrastruktur) och pressade körtider har stor inverkan på förarnas hälsa.”[1]

… ett arbete värt att älska, ett arbete värt att dö för? Det är frågan, frågan våra politiker ska ställa sig.

Perihan ”Pärla” Aydin, bussförare, arbetsplatsombud, samordnare, förhandlare och skyddsombud på Söderhallens garage

 

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Bussförare hälsa och arbetsvillkor – en kunskapsöversikt, Kollektivtrafikkommittén N 2001:05 av Gunn Johansson, Emelie Fisher och Tommy Nilsson