Hoppa över menyn och gå direkt till innehållet
Anpassa

”Vad är man för människa, när allt det här är över?”

Medlemmar berättar
Foto: Jonathan Bergqvist, aha-produktion
Undersköterskan Ludvig Gustafsson arbetar på IVA (intensivvårdsavdelningen) på Örebro sjukhus. Sedan mars månad ser arbetsdagarna väldigt annorlunda ut. Det var då covid-19 på allvar tog sig in i svensk sjukvård. Vi fick en pratstund med Ludvig innan kvällens arbetspass.

Hur har covid-19 påverkat din arbetssituation och arbetsmiljö?

– Jag kommer in till jobbet med en större oro nu, för man har ingen aning om vad man har att vänta sig. Hur kommer dagen se ut? Vad har vi att arbeta med? Vilka kommer jag att arbeta med? Kommer jag arbeta på allmän-IVA eller covid-19-IVA?

– Örebro sjukhus öppnade också upp en ny del av sjukhuset. Därför jobbar vi i nya lokaler, så man vet inte riktigt var saker finns. Det är rörigt och stressigt. Svårt att orientera sig och lära in nya saker. Man är hela tiden på tårna, eftersom en situation lättare blir kritisk nu, säger Ludvig.

Hur ser en vanlig dag ut nuförtiden?

– Jag stämplar in och byter om. Tittar på listan. Var är jag placerad idag? Jag plockar fram min M90-mask, som ju är min egen personliga. Tar en kort rapport om patienten. Det finns ingen tid till att gå igenom tidigare sjukdomshistoria, utan det är läget här och nu som gäller: ”Här finns en patient som är svårventilerad”. Sedan delar vi upp oss i team, och går igenom vilka som är patientansvariga, berättar Ludvig och fortsätter:

– Ja, sedan är man igång hela tiden. Det är allt från planering och utförande av mobilisering av patienter som vaknat, till vändningar av patienter, där man måste hålla koll på att andningsrör och annan utrustning inte lossnar. Vi kollar sonder, hjälper någon som är osäker på någon rutin. Det finns många rutiner att följa, ingen tid att sitta still. Men vi gör allt för att alla ska hinna ta lunch.

– På eftermiddagarna kör vi bara på. Då kan man jobba fyra, fem timmar i sträck utan paus. Det tar verkligen på en. Man blir otroligt trött och torr i munnen, mycket på grund av maskerna. Vi jobbar på att alla kollegor ska dricka tillräckligt också, framhåller Ludvig.

Vilka slags förändringar har det här medfört?

– Stora förändringar, verkligen. Vi har gått ihop i specialiserade team som hanterar covid-19-patienterna. Och det är fantastiskt hur de funkar. Men när det saknas IVA-kompetens i en personalgrupp, då blir det jättesvårt, stressande och mycket spring. Man får hjälpa till och lugna där det behövs, berättar Ludvig.

– För att hinna med alla omvårdnadsmässiga rutiner sedan allt började i mars, har vi tvingats dra ner på ambitionsnivån. Nu får man vara glad om man hinner göra en ordentlig munvård eller uppvändning på patienten. Och så den där känslan hela tiden av att göra ett halvdant jobb - vi är ju vana att göra allt ordentligt!

Ludvig beskriver också hur tröttande och tungt det är för huvud och nacke att jobba i M90-mask. Och att det inte känns förtroendeingivande att möta patienter som vaknar upp, när man är iförd skyddskläder. Han fortsätter:

– Allting ändras också, hela tiden. Även den kommande semestern. Nu verkar det som att vi får tre veckors garanterad semester, uppdelad på fyra perioder. Är man villig att flytta sin semester, får man 15 000 kronor i ersättning för det. Vårt skyddsombud har varit med och drivit fram det. Så länge jag får orörda helger, så är jag OK med det.

Hur funkar kontakten med skyddsombuden?

– Jättebra! Vi har ett fantastiskt skyddsombud, Kattis, som tar hand om oss. Hon har koll på vilken skyddsutrustning som ska användas. Alla regioner har ju gjort olika i den frågan och Socialstyrelsen har också kommit med olika direktiv. Men i och med att vi är med patienterna hela tiden, så vill vi ju gärna veta vad som gäller, konstaterar Ludvig.

– Frågor om skyddsutrustningen, olika schemaändringar, semestern – allt det har vårt skyddsombud drivit på hela tiden. Hon har också sett till att vi får ersättning för att vi inte längre har raster. Ja, hon tar verkligen hand om oss. Är det något vi mår dåligt över eller undrar, då går vi till Kattis.

Har ni haft hjälp av er lokala sektion?

– Sektionen har sett till att vi har samtalsstöd om det behövs. Där finns alltid en öppen dörr. Om något är jobbigt, så kan man alltid lyfta frågor och funderingar med sektionen. Alla tar hand om varandra. Jag har inte upplevt från något håll att man känner sig lämnad, utan alla tar ett fantastiskt ansvar. Man tar hand om varandra, säger Ludvig.

Har ni haft bra tillgång till skyddsutrustning?

– Jo, det har varit bra, det har funnits skyddsutrustning. Men när reserverna börjar ta slut, framförallt vissa munskydd, då blir det en himla liv på arbetsgivaren: ”Använd bara det här.” Men man vet aldrig vilken situation man kommer befinna sig i när man kommer in till en patient, säger Ludvig och ger ett exempel: 

– Som när man fått ta ett litet svagare skydd, och något händer där man utsätts för direkt smitta. Känslan då, när man har ett sämre munskydd på sig... Så, när arbetsgivaren sätter igång att prata om att något skydd kan ta slut – ja, klart det kommer ta slut! Men vi måste använda skyddsutrustning om det finns. Vi ska vara ordentligt skyddade! Det kostar, men vi behöver det. Att det ens ska behöva diskuteras.

– Så, just munskydden har det varit mycket diskussioner om, men andra skyddskläder har varit okej. Med M90-maskerna känns det tryggt. Allt som allt har det funkat bra med skyddskläder, sammanfattar Ludvig.

Hur är stämningen bland arbetskamraterna?

– Det är bra team och vi har roligt tillsammans. Men osäkerheten tär på oss alla. Kommer det en ny ”smäll” med många nya patienter idag? Man vet aldrig.

– Och nu börjar man känna att det här sliter på oss alla. Man vill inte längre, det är bra nu. Men under passen kör alla på. När vi jobbar går alla in i ”proffsrocken”. Men när man sätter sig ner eller det är dags att gå hem. Ja, då märks det hur mycket tar på oss, konstaterar Ludvig.

– Man har liksom inget att se fram emot. Det är ingen idé att planera något. Ingen vet hur situationen kommer att utveckla sig. Man vill bara ha ett datum, ”då är det slut”. En gnista har nog dött ut i många av oss. Man jobbar, går hem – det är livet. Det är svårt att fylla de andra luckorna med något roligt.

– Och jag kan inte hjälpa att undra: vad är man för människa, när allt det här är över? Det blir som att man är en robot, man har inget hjärta längre. Man gör ett bra jobb, men – that’s it! Hur blir man den människa man tidigare var? Kommer de här känslorna alltid stanna kvar?