Städningen i landstingets olika verksamheter i Halland är organiserade i en särskild förvaltning, serviceförvaltningen. Vid länssjukhuset i Halmstad jobbar ca 60 städerskor, de flesta är kvinnor. Jag träffar dem i fikarummet när de äter frukost och vi småpratar om vad som är bra och dåligt i jobbet. Många jobbar heltid, trots att det är ett tufft jobb, man måste nästan det för att klara sig på sin inkomst och för att få ihop till en vettig pension, menar Ing-Marie 61 år som också berättar att hon hoppas kunna jobba tills hon fyller 67 år. Några av dem jag pratar med har jobbat med städning 25-35 år och är ordentligt utslitna. Det är inte självklart att ledning tar hänsyn till att de äldre inte orkar lika mycket, känslan bland medlemmarna är att de inte riktigt lyssnar. Men Ing-Mari är nöjd eftersom hon just hade fått besked om att hennes städområde, ska förändras så att hon får det lite lättare.
De flesta är tillsvidareanställda antingen med egna städområden eller i en pool, som täcker upp när någon är frånvarande på grund av sjukdom. Därutöver finns det ett tiotal timavlönade, som snurrar runt. Landstinget Halland är som många andra arbetsgivare om sig och kring sig, de slutar alltid använda de timavlönade just när de arbetat knappt två år.
et bästa med det här jobbet är den kontakt som man får med patienterna på vårdavdelningarna. De flesta patienterna är gamla och vill gärna småprata lite. Vi kan prata och jobba samtidigt, vårdpersonalen verkar ha ändå mindre tid än vi, de springer hela tiden. En av de yngre tjejerna tycker att arbetstiderna är det bästa med jobbet. -Jag börjar kl fem på morgonen, det innebär att jag slutar tidigt, det känns som om man har mycket fritid. En annan menade att arbetskamraterna är det bästa med jobbet.Det sämsta med jobbet här är att det inte är så bra stämning. Flera menade att det är stora brister i chefernas förmåga att kommunicera med medarbetarna. De kontrollerar oss ständigt när vi fikar och tilltalar oss väldigt respektlöst. De ger oss order och det är ofta mycket dålig framförhållning när man ska byta område och det är lönlöst att framföra sin åsikt, då blir man betraktad som besvärlig. Vi upplever också att vi blir kollektivt bestraffade. De som jobbar i poolen är mer utsatta än de som har egna fasta områden, menar Katarina, som också säger att hon trivs med själva städjobbet, men inte med arbetsklimatet.
En av ungdomarna menade att den dåliga stämningen bland annat kommer sig av att cheferna sällan informerar alla på en gång om de förändringar som är på gång, utan plockar in en och en vid spridda tillfällen. Några vet, andra inte, det ger utrymme för mycket skvaller och spekulationer. Det förslag som vi framför om hur jobbet kan göras bättre vill man inte lyssna på. Vi har bland annat föreslagit att man ska återinföra kassar till arbetsmaterialet, så att var och en ansvarar för sina saker, men det struntar dem i trots att det är så mycket svinn nu. När man ska packa sin vagn med arbetsmaterial är det ofta som det inte finns tillräckligt.
Jag funderar lite över hur arbetsplatsträffarna fungerar och de berättar att de träffas en och en halv timme var sjätte vecka. Om man inte ska vara tvungen att gå tillbaks till sitt städområde efter ABT måste man ligga i och hinna med allt man ska göra på hela passet innan mötet. För ett tag sedan lämnade vi en hel rad med förslag om sådan som vi tycker att vi ska prata om på arbetsplatsträffen. Men cheferna sa att det bara var en av de saker som vi föreslagit som hade med jobbet att göra, resten strök de.
Man får ont i magen av att vara här i fikarummet, berättar en av tjejerna, ofta kommer cheferna och ropar in en på sitt rum när man äter, för att ge nya order om vart man ska eller klaga på något, det blir en olustig stämning när de gör sådär.
Jag träffade inte alla anställda i städet på Länssjukhuset i Halmstad, så det kan givetvis finnas de som har andra uppfattningar om sitt jobb än de jag mötte. Men nog känns det ändå som om det finns en hel del att ta tag i som skulle kunna vara bättre.