– Vi hade en boende med ett väldigt aggressivt beteende. Personen var inte dement, någon utredning var inte ens gjord. Men vi förstod att något var fel, för vi blev dragna i håret, kallades otroligt vulgära ord, blev sparkade och spottade på, berättar Susanna Ekergarn.

Utbrotten kunde komma när som helst.
– Man var aldrig säker och det var väldigt jobbigt. Jag höll ut när de andra inte vågade längre. När personen jagade mina arbetskamrater gick jag emellan för att skydda dem.

I samma veva blev hon vald till arbetsplatsombud och skyddsombud på Nysättrahemmet som drivs av Attendo Care AB. Enhetsledaren försökte också göra något åt misshandeln.
– Vi hade samtal med biståndsbedömaren utan att det gav något. Personen flyttades till psyket, men kom tillbaka.

Samma visa med sjukhuset.

Efter flera månader pratade de ihop sig, arbetskamraterna och Susanna. ”Nu får jag väl sparken” sa hon. ”Ja, i så fall går vi allihop”, sa arbetskamraterna.
– Jag ringde Attendosektionen och fick veta att man som skyddsombud kan begära en förbättring inom en viss tid.

Man hänvisar till Arbetsmiljölagens 6:e kapitel, paragraf 6a. Blanketten som krävdes hade sektionen. Då tog det fart hos Attendo. Två dagar senare flyttades personen till psykiatrin och kunde få rätt vård.
– Så skönt det var att vi som grupp kunde gå ihop och fixa det här! Tidigare har jag mer tänkt att det där med ”starka tillsammans” är ett ordspråk, men det är alldeles sant.

Susanna Ekergarn anser att det görs på tok för lite åt våld på arbetet.
– Det är en sak om man duschar en dement som då blir orolig och råkar nypa en eller vifta till med armen. Men när den här personen drog oss i håret och man tittade på handen, så var den full med hår. Då måste man säga ifrån. Vi är inga slagpåsar i vården. Vi är faktiskt också människor.

En kontaktperson ur personalen borde vara med när en ny boende ska flytta in, tycker Susanna Ekergarn.
– Biståndsbedömarna har alltför stor makt. Vi i vården med vår erfarenhet borde tillfrågas.