Barnen och personalen på förskolan väntar på att få lokalerna renoverade. De förra lokalerna drabbades av fuktskador och man var tvungen att snabbt flytta till en lokal som tidigare använts som vårdcentral. Det kunde man se tydliga spår av. Receptionsdisken finns till exempel kvar och den vill personalen ha kvar även efter renoveringen för att göra något skojigt av.

Det var glädjande att se att det fanns vuxenmöbler överallt, som var anpassade så att de också var funktionella för barnen. Ann Wiktorsson från Botkyrkasektionen berättade att det finns kommunala riktlinjer för hur förskolor ska vara inredda och utrustade Det är jättebra!

I många kommuner menar man att barnen ska ha möbler som är anpassad till deras storlek, vilket ger en mycket besvärlig arbetsmiljö för medarbetarna.

Personalomsättningen på förskolan är liten. Det tyder på att medlemmarna trivs med jobbet och med varandra. Men de berättar också om att det är tungt och stressigt med ganska stora barngrupper. På den första avdelningen jag besökte går 18 barn med föräldrar som förvärvsarbetar plus tre som är där bara tre timmar per dag och vars föräldrar är föräldralediga eller arbetslösa. Medlemmarnas känsla är att de inte riktigt hinner se varje enskilt barn och möta deras individuella behov

De medlemmar som jag talade med närmar sig pension och de menar att de orkar mindre än de gjorde förr.  Jag minns att vi pratade om det på 70-talet när jag började jobba, hur blir det när alla vi är 50 år? För då var alla mellan 18-25, vi hade möhippa varannan vecka och det stickades till första barnet på fikarasten. Visst vore det bra med en aktivare personalplanering.

En annan personalplaneringsfråga som man måste ta tag i är bristen på män. Det finns ju ett extremt underskott på killar i förskolan, trots att vi vet hur viktigt det är med manliga förebilder för barnens utveckling och för jämställdheten i framtiden.

Det har alltid varit svårt att rekrytera män till förskolan, men för 20 år sedan var det faktiskt bättre än nu. Sedan det blev känt att barn utsatts för sexuella övergrepp på sin förskola av anställda män, har vår pedofilirädsla nästan gjort det omöjligt för män att vara verksamma i barnomsorgen.

I Tumba träffade jag Henrik som berättade hur svårt det hade varit i början. Föräldrarna var mycket vaksamma och ville inte låta honom byta blöjor på sina barn och helst inte att han skulle vara ensam med barnen. Han blev starkt ifrågasatt, för att han var just man.

De erfarenheter som jag själv har av övergrepp gör att jag självklart förstår att man som förälder är vaksam. Trots det menar jag att vår rädsla har förlamat oss. Vi kan inte låta en liten promille av den manliga befolkningen, svärta ner alla mäns rykte Det får orimliga konsekvenser. Vi måste funder över vad Kommunal kan göra för att stimulera fler killar att söka sig till Barn- och fritidsprogrammet.

Tumba äldreboende

Efter att ha besökt förskolan gick jag vidare till Tumba äldreboende. Det består av hela sju avdelningar, varav några är demensboenden. Ett av dessa hade en underbart vacker trädgård som de boende kan gå ut till när de vill. Personalen hade varit mycket engagerad i att inreda avdelningen. De hade fått möjlighet att köpa gamla möbler på loppis och på det sättet skapat en miljö där de äldre kände sig hemma. Vid matbordet stod en gammal radio och spelade musik från förr.

En av dem som jobbade den här förmiddagen berättade att hon gått i pension för ett par år sedan, men hon var frisk och kry och gärna hoppade in när de gamla arbetskamraterna ska ha semester. Ja där ser man hur individuellt det där med rätt pensionsålder, en känner sig sliten och längtar efter att få sluta redan vid 60, för en annan känns 65 lite tidigt när lust och ork finns kvar.

Jag fick möjlighet att sitta ner med 10 anställda och prata om hur de ser på sitt jobb och sina arbetsvillkor. Det bästa sa de, var att få jobba med äldre och hjälpa dem i under deras sista tid i livet. Det är en gåva att få möjlighet att arbeta med äldre. Bra arbetskamrater är också en viktig del i jobbet.

Det sämsta med jobbet är stressen som de känner när det är för lite personal. Man känner sig ofta otillräcklig, eftersom man vill ge så mycket till de äldre, men inte hinner. De äldre vill så gärna att man ska sitta ner en stund och småprata lite, det är sällan vi har möjlighet till det, tyvärr. 

En medlem verkade tala för alla när hon sa att personalen känner sig bakbunden:

- Ni politiker och chefer vet att vi som arbetar i det här yrket har extra mycket empati. Ni räknar kallt med att vi gör det som behöver göras även om vi måste jobba så hårt att vi är helt slut när vi kommer hem Vi lämnar inte vårt jobb trots nedskärningar och dåliga arbetsvillkor.

Hon tycker att chefer och politiker gör för mycket organisationsändringar utan att tillfråga personalen.  Hon vill få sitta ner med politiker och chefer och berätta hur de neddragningar som görs påverkar brukarna och personalens arbetsvillkor.

Jag känner igen precis det här från mina andra besök i äldrevården. Kunskapen och erfarenhet hos personalen i äldrevården tas inte till vara och värdesätts inte tillräckligt. Det är ett sånt slöseri.
Personalen jobbar varannan helg, men har än så länge, kanske tack vare kommunals sektion i Botkyrka som kämpat hårt för att motverka det, sluppit delade turer. Sektionen har precis dragit igång ett arbete med ”mönsterarbetsplatsmaterialet” som man hoppas ska leda till en bättre situation på arbetsplatsen. Av 10 närvarande jobbar 7 personer heltid. På natten är de bara 1 person på 26 boende.

Ungefär hälften av medlemmarna Tumbagården har yrkesutbildning. Flera tycker att arbetsgivaren borde erbjuda dem möjligheter att utbilda sig. När den frågan kommer upp, berättade jag att det var vanligt tidigare. Men att den sittande regeringen har minskat möjligheterna för vuxna att studera och att det bl.a. därför inte är så vanligt längre att redan anställda utbildar sig.

Men det är inte bara förbättrade arbetsvillkor som är viktigt för medlemmarna i Kommunal. Att välfärdstjänsterna fungerar och är anpassade efter de behov som finns är också angeläget.

En kvinna berättade att hon är ensam med sina barn i Sverige. Hon har inga släktingar här och måste för att kunna försörja sig lämna dem hos olika grannar när hon ska jobbar på kvällar och helger.  Hon går ofta till jobbet med en stor klump i magen. Hon såg glad ut när Botkyrkas kommunalråd, som medverkade, berättade att kommunen kommer att öppna en förskola med behovsstyrda öppettider, ett så kallat nattis, på bottenvåningen av äldreboendet efter jul. Bra!