Allt fler lever länge. Samtidigt har resurserna till äldreomsorgen minskat och allt färre unga söker sig till äldreomsorgen som arbetsplats. Det är några av de utmaningar framtidens äldreomsorg ska tampas med. På ett seminarium i Visby idag berättade Annelie Nordström om sina önskevisioner för äldreomsorgen 2030.
18 år framåt i tiden kommer fler än idag att behöva äldreomsorg. Till dess måste en hel del kniviga frågor lösas. Visioner, drömmar – och mardrömmar – för framtiden diskuterades idag vid ett almedalsseminarium där temat var just äldreomsorgen år 2030.
I Annelie Nordströms drömvision fanns skattefinansierad äldrevård av hög kvalitet till alla som behöver.
- I min framtid finns ingen bostadsbrist, Ulla som är 87 får flytta till äldreboende om hon vill. Där arbetar undersköterskor och vårdbiträden som erkänts som äldreomsorgens verkliga proffs. Läkare och sjuksköterskor lyssnar på dem, för de känner Ulla. Det finns respekt, tid och personkännedom. Hon får mat hon tycker om och information som hon kan ta till sig. Vi är alla Ulla – eller kommer att bli en dag, sade Annelie Nordström.
Göran Fredriksson, styrelseordförande i Vårdföretagarna som arrangerat seminariet tillsammans med Kommunal, hade en bitvis annan vision. Han önskade sig bland annat en lagstiftning liknande LSS för äldre.
- Det skulle innebära en lagstiftad rätt till vissa insatser för äldre, det finns inte idag, påpekade han.
Vidare önskade han att diskussionen om vinst i vården för länge sedan slutat föras.
- Det ska löna sig att leverera kvalitet, tyckte han.
Han såg nationella riktlinjer och en ”äldrepeng” som viktiga verktyg för individen att kunna välja på marknaden. Kanske också coaching av något slag.
- Varför inte en ”åldrandekonsult” som lotsar till rätt insatser, föreslog han.
Utredaren Ingrid Hjalmarsson tyckte att Annelie Nordströms vision ligger nära hur det är tänkt att äldreomsorgen ska se ut, men att den idag ligger långt därifrån.
- 40-talisterna har inte förstått att även de kommer att bli dementa. Det är inte så lätt att välja då, man kan inte handla runt på marknaden.
Författaren Sara Beischer har arbetat som vårdbiträde till och från i tio år. Hon har skrivit boken ”Jag ska egentligen inte jobba här” om sina upplevelser. Hon var allt annat än optimistiskt inför äldreomsorgen i framtiden.
Fr v Catharina Tavakolinia, Sara Beischer och Ingrid Hjalmarsson. Foto: Thomas Johansson
- Jag brukar vara positiv, men jag kan inte se den här vändningen, sade hon.
Hon var också frågande inför varför inga undersköterskor och vårdbiträden fanns representerade.
- De är de riktiga experterna på äldreomsorg!
Daniel Suhonen, redaktör för Tiden, trodde att bra äldreomsorg för alla är en utopi som vi är på väg bort ifrån.
- Men att vi inte skulle ha råd med välfärd och i synnerhet inte med äldreomsorg är en myt. Det handlar om politiska val. Skatten har sänkts med 100 miljarder per år sedan 2006. Följer vi den här vägen får vi ett nytt klassamhälle, sade han.
Med på seminariet fanns också Catharina Tavakolinia, vd för Kavat Vård, ett företag som driver äldreboenden. Hon var kritisk till LO:s två kongressbeslut om att motverka LOV och mot vinster i väldfärden.
- Är man emot LOV och äldrepeng är man emot sådana som jag, kvinnliga företagare i äldreomsorgsbranschen, tyckte hon.
- När det gäller LO:s beslut om LOV och vinster kan du inte trä de åsikterna på Kommunal. Det är beslut fattade demokratiskt av LO:s kongress, men vi har en lite annan syn. För Kommunal kommer kvaliteten i första hand, driftsformen i bakgrunden, förklarade Annelie Nordström.
Men trots att Kommunal känner till många arbetsplatser inom äldreomsorgen där det fungerar är det generellt dåligt ställt, sade Annelie Nordström.
- Den bild som Sara ger i sin bok stämmer tyvärr bra på hur medlemmarna i Kommunal med arbete i äldreomsorgen har det på jobbet, konstaterade hon.
- Jag har jobbat på välrenommerade ställen med nöjda patienter. De är nöjda tack vare att personalen slår knut på sig själva, sade Sara Beischer.
Hon tänker inte komma tillbaka till arbete inom äldreomsorgen igen om det inte först blir stora förändringar.
- För det första skulle det krävas mycket, mycket bättre lön. Arbetsvillkoren måste också förbättras. Man måste kunna äta lunch ifred, hinna gå på toaletten, inte behöva bli inringd på sin lediga helg och slippa delade turer till exempel. Och så måste man få chans att utvecklas på sin arbetsplats, sade hon.
Annelie Nordström tyckte att politikerna har stor skuld med den prispress de ansvarar för.
- Jag är den första att skälla på kommunpolitikerna – de ska ha mest pisk i det här.
Valfrihet, det var Annelie Nordström för påpekade hon.
- Jag vill kunna välja vem som gör nedre toalett. Men vilket företag som ger vården – det bryr jag mig inte om.
Fr v Stig-Björn Ljunggren, moderator, Eva Cooper, Timbro, Catharina Tavakolinia, Kavat Vård, Sara Beischer, författare och Ingrid Hjalmarsson, utredare Äldrecentrum. Foto: Thomas Johansson