Resolutioner

Dagen börjar som vanligt med ett morgonmöte med den fackliga gruppen, vi håller till i en källarlokal i Frälsningsarmens lokaler några kvarter ifrån FN skrapan. Vi stämmer av och får veta vad som händer. Några länder har föreslagit resolutioner, några av dem tycker vi i den fackliga gruppen är mycket viktiga, det gäller bl.a. en resolution om Kvinnors ekonomiska möjligheter och en som handlar om Mödradödlighet. En mindre grupp av fackliga kamrater har arbetet några dagar med att göra förslag till förändringar som gör resolutionen om kvinnors ekonomiska möjligheter bättre. På torsdagens morgonmöte presenteras och antas deras förslag, som är mycket bra. Alla får i uppdrag att påverka sina regeringar att arbeta för att dessa förstärkningar görs av resolutionen.

Vi i den svenska gruppen har dessutom ”lobbat” för ytterligare förstärkningar av just denna resolution, direkt in till en person i den svenska officiella delegationen.

Senare på dagen får vi möjlighet att lämna den samlade fackföreningsrörelsens förändringsförslag till den svenska regeringens representant, som tar emot den med en mycket positiv attityd. Det känns som om vi har gjort lite nytta genom vår närvaro! Nu är det bara att jobba vidare och puffa på fler regeringar att anta förslagen till förändringar och anta resolutionen. Det blir ett jobb för de närmaste dagarna.

Den fackliga gruppens seminarium.

På Torsdag eftermiddag höll den fackliga gruppen sitt seminarium, Kvinnor i den Globala ekonomiska krisen. Karin Åmossa från svenska Lärarförbundet var moderator. Seminariet innehöll vittnesbörd från alla världsdelar om hur kvinnor påverkats av den ekonomiska krisen.

Japan berättade om att de har ett lönegap mellan män och kvinnor på ca 30%, vilket är ett mycket stort gap i genförelse med andra utvecklade länder. Det Japanska samhället erbjuder mycket begränsade möjligheter till barnomsorg och äldrevård. Det innebär att drygt 75 % av de kvinnor som börjar arbeta, slutar sina anställningar när de får sitt första barn. Detta tillsammans med lönegapet innebär att ensamstående och äldre kvinnor ofta är mycket fattiga. Det är svårt att förändra under nuvarande omständigheter, inom både arbetsgivarorganisationerna och inom de fackliga organisationerna är det ett stort underskott av kvinnor, den riktiga viljan att förändra finns inte. 

Dominikanska republiken berättade om att de senaste årens ekonomiska tillbakagång har inneburit att gapet mellan fattiga och rika har vidgats. I Dominikanska republiken finns inga trygghetssystem alls. Väldigt många arbetstillfällen har helt försvunnit främst arbeten för kvinnor vilket innebär att och de informella arbetena har ökat i omfattning, de måste försöka försörja sig. Man berättade insiktsfullt om att de fackliga organisationerna hade fått ompröva sin egen hållning till sitt uppdrag, att bara verka för dem som har en anställning hjälper inte mycket när de flesta inte har det. De menar att facket också måste organisera dem som inte har en formell anställning, de är de som är vår tids riktigt svaga och utsatt. Här kan man inte förvänta sig några insatser alls från regeringens sida, det som behöver göras måste de fackliga organisationerna själva ta tag i och göra det de kan för att lindra människors nöd. Snacka om GLÖD!

Träff med den svenska regeringens representant.

Vi träffade Marianne Laxen tillsammans med andra svenska frivilligorganisationer som finns på plats på konferensen, det är bland andra Svenska Kvinnolobbyn, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Föreningen Kvinna till Kvinna och Amnesty International, och Lärarförbundet.

Vi fick veta att det grund dokument som antogs i Peking och som kallas för Plattform för Aktivitet hade åter antagits utan förändringar. Det fanns idéer och förslag om förbättringar i dokumentet, men det finns också starka krafter för att göra förändringar som skulle bli till det sämre. De länder som är rädda om dokumentets innehåll och helst vill förbättra det enades därför om att det är bättre att det är som det är än att öppna för att allt ska förhandlas om. Marianne Laxen menade att det är tråkigt att det inte går att ta ytterligare ett steg framåt, men att vi ska komma ihåg att  Pekingdokumentet är mycket bra och att det finns oerhört mycket praktiskt arbete som återstår att göra innan det behövs nya deklarationer.

Nyamko Sabunis tal på konferensen har uppmärksammats, hon riktade frän kritik mot länder som ”tillåter” att hedersvåld förekommer och använder religion som försvar för att diskriminera kvinnor. Hon berättade om den Turkiska flickan i Sverige som begravdes levande av sina släktingar som ett exempel på helt oacceptabla metoder. Turkiet har reagerat på talet.

Vi fick några minuter att presentera hur vi arbetat under konferensen, då överlämnade vi den samlade fackföreningsrörelsens förslag till förstärkningar i resolutionen om Kvinnors ekonomiska möjligheter som vi berättade om här ovan. Vi tryckte på att det är anmärkningsvärt att så lite utrymme ägnas år kvinnors möjligheter att försörja sig, som vi menar är den viktigaste frågan för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor. Vidare nämnde vi då några av de punkter som finns med i det fackliga ”statsmentet” bl.a. Vikten av att ha rätten att organisera sig fackligt, vikten av att skapa förutsättningar för kvinnors arbete genom att tillhandahålla barnomsorg och äldrevård, vikten av att just nu i ekonomisk kris investera i utbildning, vikten av att vara observant på den migrerande arbetskraftens villkor och vikten att stoppa de multinationella företagens önskan att ta patent på utsäde och att stöja lokal matproduktion. Vi berättade också om Kommunals eget Jämställdhetsarbete, som vi beskrivit i en liten broschyr översatt till engelska som vi har spridit under hela veckan. De andra organisationerna såg lite imponerade ut!

Flera organisationer ville efter mötet byta visitkort med oss och de visade stort intresse för vårt arbete och ville gärna ha kontakt på hemmaplan för ev. genensamma aktioner.

Vi använde också det utrymme vi fick att berätta om vår fackliga kamrat i Turkiet Seher Tûmer som suttit i fängelse i mer än ett år, för sitt fackliga engagemang. Vi hoppas på de andra svenskarnas stöd för hennes sak.