Det officiella firandet av internationella kvinnodagen i FN genomfördes i förtid under förra veckan, konstigt tycker jag, men så var det. Kvinnokonferensen med många sido-event fortsätter även denna vecka men det fanns inget särskilt anordnat för att fira dagen. Trots stora ansträngningar att finna något event utanför konferensen som skulle fira eller demonstrera eller någonting med lite tryck i, så att man fick känna gemenskap och lite ilska över sakernas tillstånd, så fann jag ingenting! Min slutsats är att Internationella kvinnodagen är en mer uppmärksammad sak i Sverige än i USA.
Vi vet inte ännu hur det går med resolutionen om kvinnors ekonomiska utvecklingsmöjligheter. Måndagens förhandlingar innebar att förslagets omfång växte oroväckande. Det brukar vara ett dåligt tecken, blir det för mycket förändringsförslag kan hela resolutionen falla på det. Men de europeiska gruppen fortsätter att hålla ihop om förändringsförslag som i stort sett överensstämmer med den fackliga gruppens krav. I arbetet med Resolutionen om mödradödlighet är det en paus i förhandlingarna i väntan på förändringsförslag från initiativlandet USA.
Nancy är en gammal facklig kvinnokämpe, numera pensionerad, men hon deltog några dagar här på konferensen. Hon reflekterar över kvinnornas situation, ”jag är ledsen att vi inte lyckades flytta fram positionerna längre än vad vi gjorde, mycket har faktiskt försämrats. Jag är arg –pisst off på hur regeringarna behandlar de fackliga organisationerna här i New York, de håller oss utanför de officiella rummen. Det borde vara en facklig representant i varje lands officiella delegation! Lite får vi skylla oss själva, frivilligt väljer vi konservativa regeringar i de allmänna valen, det innebär att vi får allt färre vänner i världens regeringar.”
Tänk vilken tur just vi har i Sverige, som så snart som till hösten kan ändra på det och välja en vänligt sinnad regering. Men självklart ska vi ställa långtgående jämställdhetskrav på Monas regering.
Det är ganska lugnt överallt och man ser förhållandevis få tiggare och uteliggare, faktiskt färre än i Stockholm. Den sk. Noll-toleransen mot brott har varit framgångsrik, den syns varje dag. Polisen demonstrerar ständigt sin närvaro. De åker omkring med alla ljusanordningar påslagna i karavaner på stadens gator, tuuuutar till när de ser trafikföreteelser och är allmänt närvarande. Jag utgår ifrån att det är att betrakta som ett brott att tigga och att sova på gatan och att det beivras kraftfullt. Annars skulle det vara vanligare, för fattigdomen och klass skillnaderna är uppenbara.
Mjölken, frukten, grönsakerna, pålägget och mûslin är dyrare än i Sverige. Klänningar, hattar, sprit och elektronik är billigare. Bostadsstandarden för vanligt folk är som det ser ut sämre än hemma. Men det finns en sak som imponerar på mig och det är en slags värdighet bland en stor del av befolkningen i Harlem. I söndags var de mycket välklädda på promenad med sina familjer, en slags värdighet. Vi åkte bussen från 39:e gatan söderut mot Manhattans sydspets, det gick att bestämma var på linjen vi befann oss genom att se vilka som klev på bussen, aha, nu är vi i China town, aha redan framme i finansdistriktet osv