Återigen vill jag tacka er, förbundskamrater, för ert förtroende.
Att ni har valt mig innebär att Kommunal får en förbundsordförande som brinner för arbetarrörelsens idéer och som brinner för Kommunal. Mitt uppdrag är nu att utveckla Kommunal, göra Kommunal till ett ännu bättre förbund, ett ännu starkare förbund. Det gör jag tillsammans med förbundsledningen, förbundsstyrelsen och tillsammans med er förtroendevalda. Ett förbund som har en självklar roll i samhället, som är en stark röst i samhällsdebatten, tar plats och ställer krav.
Vi har nu fyra stora utmaningar framför oss.
Det börjar med valet. Jobben i den offentliga sektorn är den viktigaste valfrågan för Kommunal. Men det handlar också om medlemmarnas trygghet – deras möjlighet och rättighet till a-kassa och sjukersättning. Det handlar om fler jobb, hela jobb, jämställda jobb, trygga jobb och säkra jobb.
Det är inga höga krav vi ställer, mycket av det här borde vara självklart. ETT Jobb åt var och en som kan arbeta. Men det är grunden för att Sverige ska vara ett gott land att leva i och för att vi ska fortsätta att leva i ett land präglat av fred och stabilitet. Ett jobb åt var och en är också grunden för att vår välfärd ska vara möjlig att fortsätta finansiera solidariskt.
Jobben är viktiga och det finns givetvis fler sakfrågor som behöver lyftas i årets valrörelse. Men den viktigaste framgångsfaktorn i den här valrörelsen är samarbete. Vi har allt att vinna på att hålla ihop och allt att förlora på att uppfattas som splittrade. Och inom arbetarrörelsen är vi i allmänhet väldigt bra på att samarbeta:
- Hade inte LO-förbunden lyckats samordna sig i den här avtalsrörelsen hade vi varit helt rökta. Det har varit och är oerhört tufft ändå, vi har ständigt utsatts för press och motparten har gjort allt för att splittra oss. Men vi har bestämt oss för att hålla ihop och att stödja varandra till dess det sista förbundet fått sina avtal i hamn och då gör vi det.
- Vi har en facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna med lång tradition och djup värdegemenskap. Vi är ömsesidigt beroende av varandra och nyttjar på ett klokt sätt våra respektive styrkor. Som allt gammalt behöver det ständigt utvecklas för att upplevas som det ”win-win-koncept” som det faktiskt är. 1993 sa Ingvar Karlsson ungefär så här ”Det gäller samverkan och inte sammanblandning, det gäller respekt för de båda grenarnas självständighet och olika roller. Det ska finnas spänning mellan dem. Vår trovärdighet bygger på att vi fullgör våra olika uppgifter, inte att vi är varandras fångar. Det är lyhördhet inte ledband som gjort arbetarrörelsen i Sverige till en av världens starkaste Folkrörelser”
Och nu måste vi också agera på ett sådant sätt att det rödgröna samarbetet kan hålla ihop. För det är vår chans att få en annan regering! Valrörelsen är inte rätt tillfälle att ifrågasätta samarbetet, inte rätt tillfälle att leta efter brister och bekymmer. Nu är den tid då vi ska prisa varandra och lyfta fram den nytta och glädje vi kan ha av varandra i samarbetet. För det är vår chans att få en regering som sätter rättvisa och jobben i första rummet.
Våra motståndares främsta strategi går ut på att splittra oss. Och det kan de bara lyckas med om vi tillåter det. Vi måste hålla ihop med våra samarbets-partier, men självklart också internt. Och då menar jag i klarspråk att det gäller att stötta vår partiledare. Vi ska vara stolta för att vi har en kraftfull, klok kvinna som vår ledare.
Vi kommer att prata mycket om och ha många exempel på regeringens orättvisa politik i valrörelsen. Men framför allt ska vi hjälpa socialdemokraterna att vilken politik de vill föra.. Dels den framgångssaga som den svenska jämlikheten, jämställdheten och välfärdsstaten faktiskt är. Men också om de framtidsvisioner och konkreta mål för hur politiken kan förbättra livssituationen för den moderna arbetarklassen.
Nya tider och nya frågor kräver nya lösningar. Många saker som vi i facket och i politiken kämpar för handlar i grunden om samma sak som de alltid har gjort. Men det gäller att skapa moderna lösningar – inte för 30-talets och inte för 70-talets - utan för den här tidens arbetarklass.
Den var inte så dum den där slogan partiet hade i förra valet…. Alla ska med….fast det då påstods att de inte visste vart. Vi visste det redan då, men hade väl inte riktigt satt ord på det. Vi vet vart vi vill. Vi vill ha alla med in i ett modernt, jämställt och tryggt välfärdssamhälle där alla har ett jobb att gå till.
Det är vad vill och så ska det bli med gemensamma krafter, med en stor andel av Kommunals medlemmar i ryggen, med gott samarbete och en stor portion ödmjukhet vinner vi valet den 19 september.
Förbundskamrater,
Vi står inte inför ett vanligt riksdagsval, vi står inför ett vägval. Det här valet, det är ödesdigert. En enda gång i modern tid har det hänt att en borgerlig regering lyckats behålla makten mer än en mandatperiod och det var på 70-talet. På den tiden var det ett splittrat, långsamt och lite virrigt högergäng som styrde, men ändå hann de ställa till med en hel del oreda.
Nu styr en välorganiserad, snabbfotad och målinriktad högerkraft. På fyra år hinner man ställa till med en hel del elände, men på åtta år hinner man ändra kursen för ett helt land.
Mona sa i måndags att det är 103 dagar kvar till valet. Det betyder att nu är det bara 100 dagar kvar. Tre och en halv månad. Och Kommunals röst behövs i valet. Inte bara min röst, inte bara vi här inne, utan tusen och åter tusen människors röster.
Jag vill här och nu utmana er, förbundskamrater! Jag vill att vi gör oss själva och alla i vår närhet till ett levande kedjebrev som går från oss här inne till andra förtroendevalda – därifrån till medlemmarna och från medlemmarna ut till andra medborgare.
Vårt kedjebrev handlar om att det är stora skillnader på en moderatledd regering och en rödgrön. Det handlar om de 10 argument som Mona gav oss i måndags. Ställer ni upp på det?! Va? Jag hörde er inte! (svar: jaaa)
Med Kommunals hjälp ska Sverige få sin första kvinnliga statsminister! (invänta applåder)
Den andra, mer långsiktiga utmaningen för hela den svenska fackföreningsrörelsen är att öka medlemstalen. Wanja talade igår om hur fundamentalt viktigt det är att öka organisationsgraden. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med två starka parter som förhandlar om löner och arbetsvillkor bygger på en hög organisationsgrad – bland såväl arbetstagare som arbetsgivare.
De sjunkande medlemstalen är därför inte bara en viktig framtidsfråga för fackföreningsrörelsen – utan för hela den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vi måste göra allt som står i vår makt för att öka medlemstalen. Vi måste behålla gamla medlemmar, men också nå nya grupper.
Alla ska känna sig hemma i Kommunal och alla medlemmar ska känna att förbundet kämpar för dem. Vi har ett förtroendekapital att förvalta. Vi har ett ansvar att bygga broar och öppna dörrar. Visa att olika människor ryms och behövs i Kommunal. Vi måste satsa mer för att nå ut till privatanställda, visstidsanställda, unga, invandrare och funktionshindrade. Och vi vet att där vi redan finns representerade får vi flest nya medlemmar.
Vi behöver vara mer fantasifulla och kreativa när vi formar den fackliga verksamheten. Ett bra exempel på vad vi bör göra är att bjuda in till fler fackföreningsmöten för dem som ännu inte är medlemmar där de får information om vad vi erbjuder och vad vi gör för dem.
Och Ylva sa när hon drog rapporten I alla människors vardag att var sjunde medlem har annan härkomst än svensk. Förbundet har ett ansvar som organisation att spegla strukturen bland medlemmarna. Det har stort betydelse för legitimitet och förtroende. Det är vårt gemensamma ansvar att fler får chansen.Vi vet mycket om vad medlemmarna i Kommunal förväntar sig av sin fackförening, för vi har gjort flera medlemsundersökningar. Medlemmarna vill att vi ska synas ute på arbetsplatserna. Att vi ska synliggöra och kämpa för deras yrken. Att vi ska kämpa för bra lön och bra arbetsvillkor. Och jämställdhet är självklart också med på listan över förväntningar.
Och det här jobbar vi ju med. Vi har ju nu här på kongressen fattat beslut om att intensifiera vårt arbete med yrkesfrågorna. Vi har en pågående avtalsrörelse där vi visat att vi på flera avtalsområden är starka nog att förhandla fram arbetsmarknadens bästa avtal.
Det som återstår är alltså att synas på arbetsplatserna. Och för det mina vänner behövs det inte så mycket fantasi – här handlar det snarare än disciplin! Och nu vill jag utmana er igen! Under det här året tänker jag besöka en arbetsplats i veckan. Jag vill att ni gör samma sak. Antar ni den utmaningen?!
Det där var min utmaning till er förtroendevalda, men den tredje stora utmaningen för Kommunal är att utveckla välfärden.Vår kamp handlar om att förbättra arbetsvillkoren, men också om att hjälpa medlemmarna att förbättra livsvillkoren. Då måste vi driva en facklig politik som tillgodoser medlemmarna intressen och behov.
Och för välfärden är vår politik att denna ska vara solidariskt finansierad via skatter, fördelas efter behov och vara demokratiskt styrd. Välfärden ska i huvudsak bedrivas i offentlig regi, men en mindre del kan drivas i privat regi. Och Kommunal ska företräda alla medlemmar lika väl oavsett om de jobbar i en offentligt driven verksamhet eller i ett privat företag. Allt detta har vi redan bestämt oss för på tidigare kongresser och förbundsmöten, men också slagit fast på denna kongress genom ett kraftfullt uttalande.
Vi har också beslutat oss för att arbeta fram ett näringspolitiskt program. Där kommer vi att få tillfälle att utveckla våra tankar om vad framtidens välfärd ska innehålla för att möta den moderna arbetarklassens behov. Vi får också tillfälle att tänka mer på hur vi långsiktigt ska förhålla oss till privat och offentligt.
Men vi behöver genast ta tag i frågan om hur vi på kort sikt ska hantera den verklighet som finns där ute. Vi behöver forma en forma en sammanhållen strategi för hur Kommunal ska agera lokalt och centralt.
Vår fackliga politik ska vi utforma i våra program. Men vi kan redan nu ge besked till landets kommuner och landsting om att de behöver ta tag i utvecklingen av de offentligt finansierade tjänsterna. Det behövs ett nytänkande av vilka tjänster som barn, familjer och äldre behöver av samhället och hur tjänsterna ska utformas för att svara mot olika behov. Det behövs också en tanke om kvaliteten i tjänsterna och framför allt en tanke om vilka behov som bör prioriteras.
Den fjärde utmaningen för Kommunal är den ojämställda arbetsmarknaden och de ojämlika arbetsvillkoren.För 100 år sedan var det vanligt med daglönare som stod i kö för att få arbete en dag vid byggen eller i hamnarna och med arbetare som skickades hem när de inte orkade mer eller när dagens värv var genomfört. Tyvärr finns daglönarna kvar - inte vid byggen och hamnar - utan i välfärdsarbetena.
Idag kallas de istället springvikarier eller inhoppare. De sitter fast vid telefonen och väntar på att bli behövda en dag eller två. Om de har tur kanske 8 timmar. Det kallas självvald deltid. 62 eller möjligen 81 % är det som behövs för att fylla den korta schemaraden när det är som allra jobbigast, då de mesta sysslor ska göras på kort tid.
Kommunal har jobbat ihärdigt med dom här problemen men ännu inte nått tillräckligt bra resultat, vi måste söka ständigt nya vägar och pröva andra grepp, för det är inte OK att människor behandlas på det här sättet 2010. Det är omodernt och det är oanständigt. Arbetsgivarna i välfärden, såväl offentliga som privata, borde skämmas över att de gjort så lite för att utrota de otrygga anställningsvillkoren och deltiderna.
De skyller på att det är för dyrt, samtidigt som forskare visar att mest - och bäst - vård och omsorg för pengarna får man med fasta tillsvidareanställningar. Vad arbetsgivarna säger är; OK, du kan få heltid om du, förutom att du jobbar de där 5 timmarna under den jobbigaste tiden här på Solbacken, dessutom är beredd att hoppa in och ta resterande timmar när det fattas folk på Volgsjögården och Patrikshill. Vad arbetsgivarna gör är att reducera sitt stora ansvar till ett problem för den enskilde, när det i grund och botten handlar om att man fastnat i ett felaktig och omodernt sätt att organisera arbetet. I programmet ”En strategi för en hälsolinje” Slog vi fast att Kommunal ska arbeta för att ca 10 % av medlemmarnas arbetstid kontinuerligt ska användas för planering, fysisk träning, reflektion och lärande. Om alla arbeten organiserades på det sättet skulle det vara fullt naturligt alla anställningar, i alla branscher, var på heltid. Det är dags att Kommunal bygger en strategi för övertyga arbetsgivarna om att det här är det bästa sättet att skapa heltidsjobb.
Ibland blir jag otålig. Ibland känner jag att vi inte får skörda frukterna av det fackliga arbetet tillräckligt snabbt. Jag tänker att vi har ju ändå funnits i 100 år. Men om jag verkligen funderar så inser jag ju att 100 år i detta sammanhang inte är särskilt lång tid.
Vi skriver historia varje dag – eller nästan varje dag i alla fall. Vi skrev historia när Elin Mossberg blev vald till första kvinnliga ombudsmannen 1960. Vi gjorde det i onsdags när vi valde vår första kvinnliga avtalssekreterare.
Och vet ni, de ungdomar som besökte Kommunals fackliga biståndsprojekt i Indien de ger oss perspektiven. De kom hem och berättade hur de såg sambandet mellan Indien år 2010 och Sverige år 1910. Året då Kommunal bildades. De ovärdiga arbetsvillkoren som råder i Indien - de arbetade VI under för hundra år sedan. De ovärdiga levnadsförhållandena som råder i Indien – levde VI under för 100 år sedan. På hundra år har vi med andra ord uppnått otroligt mycket och det ska vi vara stolta över.
Nu, förbundskamrater, avslutar vi Kommunals 27:e kongress. Det har varit fem otroligt händelserika dagar. Med många viktiga beslut fattade, många spännande debatter. Men vi har också haft väldigt roligt. Det började med Brolles inledning av kongressen i måndags och hela kongressalen rockade loss. Sedan har vi sett många bra uppträdanden och lyssnat på många intressanta talare.
Jag vill avsluta med att tacka alla er som varit med och gjort den här kongressen så bra! Tack till kongressgruppen som jobbat med detta så länge. Tack till kommunikationsenheten som har gett ut kongresstidningar och sett till att vi har kommit ut i media. Tack till ombudsmän, tjänstemän och administrativ personal som utarbetat utlåtanden över motioner och jobbat med olika rapporter och tack till våra internationella gäster. Tack till er värdar och tolkar. Tack alla ni som på olika sätt har arbetat med kongressen. Tusen tack till presidiet, till vaktmästarna och till personalen på Folkets hus. Och sist men inte minst vill jag tacka alla er ombud som har fattat alla viktiga beslut. Varmt tack allesammans!