"För 20 miljarder skulle 35 000 jobb kunna räddas"

Mötesdeltagare!

Det känns stort för mig att stå här i Skara idag. I en av Sveriges äldsta och vackraste städer. Framför alla fanor och banderoller. I vårluften. I gemenskap. Med hjärtat fyllt av förväntningar och glädje!

Den första maj betyder ju som mycket. Det är en dag som betyder gemenskap och sammanhållning. Generation efter generation har människor världen över samlats denna dag kring gemensamma grundvärderingar. Om alla människors lika värde och internationell solidaritet. Kring vår ilska mot de orättvisor och klyftor som finns i samhället. Kring en politik som är väl förankrad i människors vardag.

Det finns en stark tradition. Olof Palme utryckte det så här för snart 40 år sedan i ett av sina många och minnesvärda första maj-tal.

”Mycket i vårt samhälle har förändrats. Ändå känner människorna igen sig i demonstrationstågen. Där finns prägeln av högtid och tradition. Där finns beslutsamhet att bekämpa orättfärdigheten och avskaffa orättvisorna. Men där finns också alltid den ljusa förhoppningen om fred i världen och en fredlig och harmonisk samhällsutveckling”.

I år betyder detta kanske mer än någonsin tidigare. I en tid då egoismen är den förhärskande ideologin. I en tid då vi har en regering som i omvänd Robin Hood-stil tar från de fattigaste för att kunna sänka skatten för de rika. I en tid av vikande optimism. Då är det viktigare än någonsin att samlas tillsammans kring det vi tror på. Kring solidariteten. Kring alla människors lika värde. Kring en ljus tro på framtiden.

Kamrater!

Vi Socialdemokrater förenas i vår vision om ett samhälle där människor kan känna trygghet i förändring. Ett samhälle där ingen ska behöva gå från hus och hem för att man förlorar sitt arbete eller för att man blir sjuk. Ett välfärdssamhälle där alla får en andra chans, vare sig det handlar om att man behöver utbilda sig inom sitt eget yrke eller till ett annat till att man som sjukskriven ska få möjlighet att komma tillbaka in i jobb. Vi förenas i vår kamp för rättvisa.

Allt vi gör måste präglas av vår gemensamma grundsyn. Vi får aldrig bli bekväma eller tro att vårt arbete är slutfört. Tron på att välfärdssamhället är uppnått får aldrig bli ett hinder för dess förverkligande. Det handlar om att människor möjlighet att tro på framtiden, att våga drömma och planera för sin egen och sina närmastes framtid. Om att alltid ge en andra chans till att komma tillbaka och hela livet få möjlighet att utvecklas.

Men, kamrater!
Detta står tyvärr i djup kontrast till den politik som högerregeringen för. Människor känner sig inte trygga i sin vardag. Varje dag kommer det varsel. Varsel som slår blint och som drabbar hårt . Ofta är det redan utsatta orter, där arbetslösheten redan är hög, som drabbas.

Sysselsättningen kommer troligen att minska med mer än 300 000 personer under 2009 och 2010. Vi kommer att ha runt 11 procents arbetslöshet redan nästa år, om inget görs. Det är oerhört allvarligt.
Människor är oroliga och förbannade. Med rätta.

Än har vi mest sett hur varslen drabbar tillverkningsindustrin, men alla vi som har varit med ett tag och upplevde krisen på nittiotalet, vet att det som i första läget drabbar industrin, slår stenhårt mot den gemensamma sektorn i nästa steg. Industrin och den offentliga sektorn hör ihop. Att värna den ena delen är att värna den andra.

Kommunals a-kassa har redan märkt av att antal medlemmar som söker ersättning ökar och att arbetslöshetsperioderna blir längre. Det märker hur hårt 75 dagarsregeln slår mot de deltidsarbetlösa. Hittills har närmare 1 500 drabbats.  De märker att det tar längre tid och är svårare att hitta ett nytt jobb.

Och nu börjar personalminskningarna komma allt tätare i den offentliga sektorn. En redan tuff situation har blivit värre. Det är på personalsidan, bland Kommunals medlemmar, som nedskärningarna sker. Det är undersköterskan på äldreboendet och barnskötaren på förskolan som försvinner.

Det är allvarligt. Vi vill ju veta att våra barn och äldre ska ha det bra och bli sedda. Att det produceras goda och nyttiga måltider i våra skolor och på våra sjukhus. Att välstädande lokaler skänker trivsel på våra arbetsplatser. Att det finns personal som har förmågan att planera för det väntade och ha beredskap för det oväntade.

Varje dag denna vår sker stora nedskärningar i vård, skola och omsorg. Och 2009 är bara början. Jobbkrisen i kommuner och landsting riskerar att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet. För ingen kan väl inbilla sig att det kommer att gå att upprätthålla kvaliteten i sjukvården på förskolan eller på äldreboendet om personalen minkar i antal? När färre händer ska göra lika mycket eller mer? Vad händer till exempel här i Skaraborg när 200 heltidstjänster på Skaraborgs sjukhus ska bort de närmaste två åren?

Men det är inte nog med att antalet varsel och uppsägningar ökar. Var tredje arbetslös står dessutom utan arbetslöshetsförsäkring. Det riskerar att leda till en kraftig höjning av kommunernas utgifter för socialbidrag. En utgiftsökning som kommunerna inte har täckning för. Det är barockt!
Men den ekonomiska krisen drabbar på fler sätt än så. Framtida investeringar och underhåll skjuts upp. Därför är det obegripligt att ROT-avdraget inte omfattar offentliga byggnader.

Den ekonomiska krisen är också en demokratisk kris. Nu ser vi effekterna av mer än tio års avregleringar. Den så kallade marknaden har fallit samman. Nu krävs politiskt ledarskap för att förhindra att krisen blir en katastrof.

Nej, Borg och Reinfeldt. Det duger inte att prata om ”välfärdens kärna” när ni inte är beredda att höja statsbidragen så att kvaliteten i välfärden kan tryggas. Om ni menar allvar när ni säger att ni tror på den svenska välfärden så måste landets kommuner och landsting få de resurser de behöver för att kunna värna välfärdens kärna; vården, skolan och omsorgen

Man kan fundera över samband. Kan det vara så att regeringens passivitet hänger ihop med att det sällan blir stora och uppmärksammade varsel i verksamheter där Kommunals medlemmar arbetar? Det handlar ofta om ”tysta varsel”.

Det går ju ta bort undersköterskan lite mer diskret. Det handlar om vikariat som inte förlängs. Om att dörren stängs för de många som ofrivilligt jobbar deltid men som, ibland, haft chans att fylla på upp till heltid. Om att anställningsstopp införs och det inte blir några vikarier för föräldralediga, för dem som vårdar sjukt barn eller själva är sjuka. 

Hänger det samman med ett förlegat synsätt?  Att arbetet som utförs inom den offentliga sektorn inte har samma status? Att det arbete som utförs av kvinnor inte är lika viktigt?  Att kvinnornas plats på arbetsmarknaden inte är självklar?

Det är visserligen positivt att regeringen har lyssnat på oss och anslår 17 miljarder till landets kommuner och landsting. Problemet är bara att det är för lite, för sent och för passivt!

Nu ser vi konsekvenserna när Trollhättan, Göteborg, Nybro, Skara och andra kommuner som redan drabbats hårt av varsel inom den privata industrin också tvingas möta ett stort antal uppsägningar inom kommuner och landsting. Att satsa på att behålla de anställda i välfärdstjänsterna istället för att betala kostnaderna för en ökad arbetslöshet är nödvändiga och väl investerade pengar.

För vad skulle det innebära för barnen på förskolan om barnskötaren, som är en viktig del av deras vardagstrygghet försvinner? Vad innebär det för gamla mamma på äldreboendet om personalminskningarna leder till att hon inte får komma ut längre? Vad innebär det för alla anhöriga, framför allt kvinnor, som redan idag drar ett alltför tungt lass i omsorgen av de äldre när ett ännu större ansvar läggs på deras axlar? Många gånger först som vårdbiträde i kommunen, sedan som anhörigvårdare.

Kamrater!

Regeringens politik är en orättvis politik. En politik som går ut på att trycka ner löntagarna och urholka demokratin. De har gjort det skrämmande tydligt att de prioriterar skattesänkningar framför nödvändiga satsningar på välfärden. Bara det tredje steget i jobbskatteavdraget kostar statskassan 15 miljarder kronor. Enorma pengar som hade behövts bättre för att rädda kvaliteten i vård, skola och omsorg.

Men för den som varje månad måste kämpa för att ekonomin ska gå ihop ger några hundralappar extra inte någon större lindring. Det extra som jobbavdraget ger, äts snabbt upp av försämringar i andra änden som dyrare a-kassa, sämre sjukpenning mm.

Dessutom; vilka är egentligen de där ”skattebetalarna” som regeringen Reinfeldt säger sig värna? Är inte undersköterskan som varje dag väntar vid telefonen för att bli inringd till ett vikariat också skattebetalare? Eller köksbiträdet eller städaren som sitter fast i en ofrivillig deltid? Eller parkarbetarna och hantverkarna?  Alla de som ger oss trygghet och får vardagen för oss alla att fungera? Räknas inte de? Är det inte vi allesammans som bidrar efter förmåga?

Våra krav på den borgerliga regeringen är därför:

- Fixa a-kassan! Sänk avgiften! Höj ersättningsnivån! Förbättra villkoren för ersättning!

A-kassan och den aktiva arbetsmarknadspolitiken är plankor i en bro som människor kan gå på i tider av otrygghet. Ju starkare plankor, desto stabilare bro.

Nu behövs helt enkelt en mycket effektivare politik mot krisen: en politik som sätter jobben i centrum, precis som det står på årets första maj-märken. En politik som sätter pengar till välfärdens kärna framför skattesänkningar till de mest välbärgade. Ja helt enkelt; en politik av klassisk arbetarrörelsemodell! Annars riskerar jobbkrisen att bli en välfärdskris. Välfärden måste vara stark för att människor ska slippa vara svaga.

Partivänner!

Det finns alternativ till borgerlig orättvisa och passivitet. Det alternativet är vi. Vi som står här!
Vi har ett tydligt alternativ för Sverige. Vi sätter Jobben först!

Vi har vänt ekonomiska kriser förr. Vi är inte rädda för att göra det igen! Vi vet att det blir tufft. Att det kommer att krävas tuffa prioriteringar. Men vi vet också att med jobb kommer framtidstro.
Vi kommer inte att ge oss förrän vi når vårt mål om full sysselsättning. Sverige har inte råd med att människor fastnar i arbetslöshet. Sverige har inte råd med gapande klyftor och ökade orättvisor. Därför måste jobbkrisen mötas med aktiva beslut och kloka investeringar – för fler jobb och för bättre jobb.

Därför är det positivt att Socialdemokraterna vill satsa 15 miljarder på kommunerna  och landstingen redan i år. Vi i kommunal står dock fast vid att det behövs mer än så. För 20 miljarder skulle 35 000 jobb kunna räddas. En bättre investering än så är svår att föreställa sig!

Med kloka investeringar tar vi ansvar för de offentliga finanserna. Genom investeringar i jobb och full sysselsättning stärker vi Sverige, gör det möjligt att hålla hög kvalitet i välfärden och skapa utveckling och framtidstro.

Vi behöver också kraftsamla för de unga. Vi behöver ta tillvara på den kraft som finns i ungdomsgenerationen. Inte låta den gå passiv. Vi har tagit fram kraftfulla och konkreta förslag för att möta de ungas utsatthet på arbetsmarknaden. Vi vill till exempel investera i sommarjobb, sommarkurser på högskolan och ett brett Ungdomslyft som ger unga långtidsarbetslösa mellan 20-24 år möjlighet att komplettera ofullständiga grundskole- och eller gymnasieutbildningar. 

Vi kan aldrig acceptera högerregeringens cyniska utbildningspolitik som tycks syfta till att skapa en permanent underklass. Skolan behöver förstärkas, inte nedrustas. Alla barn är lika mycket värda.

De unga tror på oss. De räknar med oss. Enligt SIFO har andelen 18-23 åringar som skulle rösta på oppositionen ökat från 48 till 58 procent. Vi måste visa oss värdiga deras förtroende!
Att investera i de unga är att investera i framtiden!

Kamrater!

Opinionssiffrorna pekar nedåt.  Vi har haft en tuff tid i våra egna led. Många medlemmar misstror politiken och oss fackliga företrädare. Vi måste, som ledare, vara lyhörda och beredda att ta till oss av kritiken.

Nu, i spåren av alla skriverier om AMF-pensionerna och Wanja Lunby-Wedin finns det de som hävdar att fackföreningsrörelsen har svikit sina ideal. Många känner att vi har glömt våra ideologiska rötter och att avståndet mellan fackförbundens ledningar och medlemmarna har blivit för stort. Många säger att de inte längre känner igen sig i arbetarrörelsen.

Jag har stor förståelse för att många är djupt upprörda över vad som har hänt.  Men jag har största förtroende för Wanjas förankring i arbetarrörelsen och hennes ideologiska kompass.

Genom att stanna som LO:s ordförande och fokusera på de frågor som är viktiga för medlemmarna, tar hon tvärtom sitt ansvar. Det viktigaste nu är att fokusera på det som är viktigt i de vanliga människornas liv; På orättvisorna i samhället. På de orättvisa villkoren på arbetsplatserna. Och inte minst: på orättvisorna i den politik som högerregeringen bedriver och på dess konsekvenser för vanliga människor. Vi måste samla ihop oss och dra åt samma håll.

För orättvisorna finns ju där. Och de förstärks av den ekonomiska krisen. En kris som slår hårt mot många i samhället. Men hårdast slår den mot de svagaste. Mot dem med de minsta marginalerna. Mot dem som har de osäkraste anställningarna. Mot dem som har svårast hitta ett nytt jobb om de skulle drabbas av arbetslöshet. Kort sagt: Många tusen LO-medlemmar! Därför är nu arbetarrörelsens roll viktigare än någonsin. Vi Socialdemokrater ska vara tydliga i vår opposition mot högerregeringens orättfärdiga politik. Mot försöken att slå sönder den välfärd som vi så länge har tagit för given. Vi ska visa på skillnaderna, leva som vi lär och presentera ett trovärdigt alternativ.

I krisens spår ställs nu arbetare mot arbetare, Det fackliga löftet prövas hårt. Vi i fackföreningsrörelsen ska och måste vara en motpol till Svenskt Näringsliv.

Vi är en del av arbetsrörelsen. Vi förenas ideologiskt med Socialdemokratin. Men det innebär också att vi har förväntningar. Att vi ställer krav. En socialdemokratisk regering måste kunna presentera en jämställd och modern föräldraförsäkring. De måste kunna presentera en konkret vision om arbetslivets villkor där rättvisa och rätt till heltid är en självklarhet. De måste visa att den svenska välfärden är värd att försvara och att man har viljan att utveckla den.  Devisen ”Ge efter förmåga – få efter behov” ska uppfyllas. Trygghetssystemen, inte minst a-kassan och sjukförsäkringen, ska ge en så hög ersättningsnivå att människor upplever dem som legitima.

Mötesdeltagare!

Den första maj är arbetarrörelsens egen dag. En dag av fest. En dag då ljuset och kamplusten fyller våra hjärtan. Men inte ens en sådan dag som idag, kan vi bortse från de hot som alltid finns där. Ett sådant hot, som angår alla och som ingen kan komma undan, är klimathotet.

Det kommer alltid att finnas skeptiker. Det kommer alltid att finnas de som hävdar att klimathotet inte finns eller i vart fall är kraftigt överdrivet.

Men vi kan inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden. Den svenske Klimatforskaren Professor Christian Azar uttrycker det mycket träffande i en liknelse. ”Tänk er att ni kör bil en mörk dimmig vinterkväll på en hal skogsväg. Längs vägen finns varningsskyltar för älg. Det finns naturligtvis inga bevis för att älgen springer ut framför just vår bil. Är man klok så bestämmer man sig emellertid för att vara försiktig och sakta ner så att det blir lättare att agera i tid”.

Klimatfrågorna är vårt gemensamma globala uppdrag där vi alla är ansvariga. Politiska ledare måste fatta avgörande beslut för att göra det ekonomiskt möjligt att agera klimatsmart, men även du och jag har ett uppdrag att göra vad vi kan.

Kommunals medlemmar är viktiga klimatarbetare. Klimatfrågan hänger ju så tydligt ihop med deras vardag – både på jobbet och privat. Ett samband som måste synliggöras – både för oss själva och för vår omgivning. Att lära oss att se klimatet i allt vi gör.

Det handlar om sopåkare och deponiarbetare som lär allmänheten avfallshantering, om bussförare som kör klimatsmart i biogasbussar, om vaktmästare på sjukhus som tar hand om riskavfall och, inte minst, om kokerskor som vill laga närproducerad mat i skolkök.  Vet ni att det varje dag serveras 1,3 miljoner luncher på svenska skolor? Om man lägger till de måltider som serveras på landets sjukhus och äldreboenden, inser var och en av oss att det handlar om en verklig möjlighet att påverka klimatet.

För mig är det tydligt att det saknas ett klass- och könsperspektiv i klimatdebatten. Det är en klassfråga vilka som kom mer att drabbas värst av klimatförändringarna. Det är även en fråga om klass vilka som kommer att betala för minskningen av utsläpp. Och det är en klassangelägenhet vilka som främst är ansvariga för klimatförändringarnas uppkomst. Alla samlade uppgifter och erfarenheter tyder på att  är världens underklass som kommer att upp bära den tyngsta bördan för det skadade klimatet.

Det är ju de fattiga länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Torra områden väntas bli ännu torrare medan nederbörd och extrema oväder antas öka i regioner ofta drabbade av exempelvis cykloner, jordskred och översvämningar. Det är de fattiga som drabbas hårdast. De kommer att gå från ingenting till ännu mindre. Vilken rätt har vi som lever i den rika delen av världen att utsätta dem för detta?

Omfattningen av problemet är svindlande. Enligt ILO kommer 200 miljoner människor tvingas att lämna sina hem på grund av klimatförändringarna.

Men det finns ett könsperspektiv också. Flertalet av världens fattigaste och mest maktlösa människor är kvinnor. Därför får vi aldrig glömma bort jämställdhetsperspektivet när vi talar om klimatarbetet.

Den 1 juli tar Fredrik Reinfeldt över som EU:s ordförande. Det vilar ett tungt ansvar på hans axlar. Han måste se till att Klimattoppmötet i Köpenhamn verkligen leder till konkreta åtaganden för att vända utvecklingen.

Kamrater!

Det har nu gått 100 dagar sedan Barack Obama tillträdde som president i USA.  När amerikanerna i höstas valde en afro-amerikan besannades äntligen Martin Luther Kings dröm om frihet och rättvisa.

Valet av Barack Obama ger oss hopp om en ljusare framtid. Inte bara för USA utan för hela världen.
Det är nämligen ett tankemässigt skifte som nu sker i USA. Högerns politik och den gamla ekonomiska ordningen har havererat. Amerika har vänt den kristna högerns intolerans ryggen. Klimatfrågan står åter i fokus. Våra fackliga kamrater i USA är att gratulera. Nu har de fått en president som inte ser fackföreningsrörelsen som ett hot, utan som en resurs och en ideologisk allierad.

Barack Obama verkar inte göra oss besvikna. Han har gjort en rivstart. Han har avskaffat munkavleregeln, som innebar att ingen som informerar om, eller utför, aborter får använda amerikanska skattemedel. Något som fick förödande konsekvenser för kvinnor i u-länderna. Han har beslutat att Guantanamo, denna skamfläck på den amerikanska folksjälen, ska stängas. Alla exempel på beslut som har fattats med medmänsklighet och alla människors lika värde i fokus.

Kamrater!

Vi har turen att leva i ett demokratiskt samhälle. Där de mänskliga rättigheterna är en självklarhet. Där det inte är förenat med livsfara att bedriva facklig kamp.

Tyvärr ser det inte ut på det sättet överallt. Jag besökte nyligen Colombia. I Colombia bedriver nämligen Kommunal två väldigt viktiga utvecklingsprojekt. Ett handlar om mänskliga rättigheter. Det andra om tillgången till vatten. Colombia är ett vackert land, men där finns ett mörker. Colombia är nämligen  ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva. I teorin ser det bra ut. Föreningsfriheten är inskriven i författningen som en grundläggande rättighet. Arbetsmarknadslagstiftningen föreskriver automatiskt erkännande av alla fackliga organisationer som har minst 25 medlemmar och som gjort en enkel registrering.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Lagarna finns , men följs inte i verkligheten.

Colombia sig fortfarande i en djup kris när det gäller mänskliga rättigheter.  Hittills i år har 16 fackliga ledare mördats i Colombia, men aldrig har någon ställts till svars. Fackföreningsledarna tvingas leva med livvakter, skottsäkra bilar och mobiltelefoner. De fasta telefonerna kan man inte använda, eftersom man vet att de avlyssnas. Hoten och våldet är en del av våra fackliga kamraters vardag. Man tvingas skicka sina barn utomlands eftersom även de lever under hot. Ändå ger de inte upp. De fortsätter att kämpa. De fortsätter att slåss för att de grundläggande fackliga rättigheterna ska respekteras även i Colombia. Dessa modiga kvinnor och män förtjänar inte bara vår respekt. De förtjänar vårt stöd!

Att vårt stöd ger resultat visar vårt stöd till de strejkande sockerrörsarbetarna i Colombia. Tack vare den fackliga solidariteten kunde 14 timmar långa arbetsdagar, sju dagar i veckan, till extremt låga löner ändras till löneökningar på 15 procent, 8 timmars arbetsdag och en rad sociala förbättringar. Den fackliga solidariteten får inte känna några nationsgränser!
Det vi har uppnått här i Sverige är ingenting som vi kan ta för givet.
 
Mötesdeltagare! Låt oss varje dag stå upp och återerövra demokratin. Låt oss ständigt kämpa för fackliga fri- och rättigheter. Låt oss aldrig att acceptera några fackföreningsfria zoner i världen!

Partivänner!

2009 är ett mycket viktigt år. Den sjunde juni ska 500 miljoner européer välja vilka som ska företräda dem i Europas största demokratiska församling.

Vi har alltid haft ett högt valdeltagande i allmänna val i vårt land, men i förra EU-valet röstade bara 38 procent. Vi vet att ett högt valdeltagande gynnar socialdemokratin. Vi ska inte ge bort mandat till andra partier genom att våra sympatisörer inte går och röstar. Vi ska inte låta andra vinna makt på vår bekostnad. Då finns det bara en sak att göra: Gå och rösta!

Alla vet att det är skillnad mellan rött och blått i Sverige. Samma skillnader finns i EU. Skillnaderna i synen på välfärden, jobben och – inte minst – klimatet, är lika milsvida i Bryssel som här i Skara!

Arbetet inom EU är en kamp mellan ideologier. Mellan rött och blått. Mellan solidaritet och egoism. Valet handlar om vilket EU vi vill ha. Det handlar om kollektivavtal eller lagstadgade minimilöner.

Nu har vi chansen att rösta nya människor i Europaparlamentet. Kamrater som delar våra värderingar.  Låt oss se till att vi kommer att representeras av människor som Marita Ulvskog, Göran Färm och Skaraborgs egen Carina Ohlsson istället för mörkblå, ärkekonservativa moderater som Gunnar Hökmark eller fackföreningsfientliga kristdemokrater som Ella Bohlin.

Europafacket har presenterat ett valmanifest som består av nio krav. Krav som tar upp viktiga fackliga frågor som arbetstid, jämställdhet, kampen mot främlingsfientligheten och visionen om  ”A New Social Deal”. Att vi ur spillrorna av den blinda marknadstron ska bygga ett  system som är mänskligare, rättvisare och som inte har karaktären av ett casino där vinnaren tar allt. För mig är det självkart att vi ska försöka kryssa in de kandidater som uppfyller dessa fackliga krav.  Rösta för ett rött Europa!

Mötesdeltagare!

Olof Palme sade en gång: Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans."

Dessa ord kan vara värda att hålla i minnet nu när de främlingsfientliga krafterna skördar nya framgångar i vårt land. Jag är övertygad om att det har ett tydligt samband med den ekonomiska krisen. När arbetslösheten och otryggheten drabbar, känner sig människor inte längre välkomna i samhället eller i de etablerade fackliga och politiska organisationerna. Då är steget ofta inte långt till att bli en soffliggare eller att rösta på partier utanför det så kallade etablissemanget.

Vi får inte låta oss luras att ta diskussionen på Sverigedemokraternas villkor. Där Sverigedemokraterna vill exkludera människor, vill vi vill ha ett samhälle för alla. Där Sverigedemokraterna underblåser rädsla och hat, förespråkar vi solidaritet. Där Sverigedemokraterna vill köra ut människor ur vårt land, vill vi välkomna dem som flytt från sina hemländer och ge dem ett nytt och värdigt liv.

Diskussionen ska aldrig föras utifrån de sämsta stämningarnas förväntningar. Vi ska hela tiden utgå från vår vision av det framtida samhället. Vi ska se möjligheterna.

Den högljudda rasismen finns måhända mer i manliga kretsar. Det är de unga männen på bruksorten som typiskt sätt rakar huvudet och öppet säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna. Men den tysta vardagsrasismen har inga könsgränser.  Den sortens rasism är precis lika farlig. Det är ju inte alltid är hunden som skäller högst som är den farligaste. Tvärtom. Historien har visat att det är de som passivt bara tittar på som har en stor del i skulden när samhällets själ förfulas och hatet tillåts styra. Vi måste börja med oss själva. Vi måste säga ifrån varje gång när rasismen visar sitt fula tryne vid kaffebordet. För orden spelar roll. Orden speglar en attityd. Orden speglar en inställning. Ytterst speglar orden möjligheter och begränsningar.

Vi måste göra det tydligt att vi inte accepterar sådant. Vi måste stå för våra grundläggande värderingar!

Kamrater!

Jag har redan citerat Olof Palme idag. Och jag tänker använda hans ord en gång till. Få människor förkroppsligar ju första majs andemening som han gjorde. När Olof Palme som nyvald partiordförande talade inför den Socialdemokratiska kongressen i oktober 1969, sade han att vi stod inför ett nytt decennium som han beskrev som de möjliga vägvalens. Nu står vi på nytt inför ett nytt decennium. Vägvalen som vi står inför är minst lika viktiga och relevanta som de som Olof Palme beskrev den gången för 40 år sedan. Det handlar och solidaritet eller egoism.  Om välfärd eller otrygghet. Om mångfald eller enfald.

Låt oss, tillsammans, leda in Sverige på rätt väg.
Tack för att ni lyssnade!

 

Ylva Thörn i 1 maj-tåget i Skara. Foto: Jan Fleischmann