"Vem vill tala med Anna Odell?"

Kvällen den 25 januari i år blev konststudenten Anna Odell hämtad från Liljeholmsbron med polis till St.Görans psykakut efter att några förbipasserande reagerat på den barfota, lättklädda kvinna som irrade längs broräcket. Dagen efter briserade medierna: ”Konststudent låtsades vara psykiskt sjuk” ”Lurade sig in på akuten med fejkad psykos”. Sammanbrottet hade inte varit på riktigt utan var en del i hennes examensarbete på Konstfack.

Reaktionerna blev starka. Debatten kom att handla om det samhällsmoraliskt tvivelaktiga i att iscensätta ett självmordsförsök. Debattörerna lyfte det lidande som förbipasserande, sjukvårdspersonal och medpatienter utsatts för. Man menade att Odells tilltag undergrävde den tillit till människors ärliga uppsåt som välfärdsinstitutioner bygger på. Dessutom slösade hon med skattebetalarnas pengar.

Andra debatterade om tilltaget verkligen kunde kallas konst. Diskussionen pågick på kultursidor där intellektuella, kritiker och förespråkare, skrev om Konstens gränser och roll i samhället. Om vad man trodde syftet med Odells verk var, vad hon faktiskt ville säga, stod mycket lite. Här fanns ju en möjlighet att få spegla sig själv i en rullande medievåg.

Vårdens maktrelationer
När det färdiga verket väl visades på Konstfacks vårutställning i mitten av maj stod det klart att januarikvällen var en iscensättning av den psykos och det självmordsförsök som Odell upplevt på samma plats tio år tidigare. Hennes egen fleråriga erfarenhet av både öppenvård och tvångsvår inom psykiatrin gjorde att hon som examensarbete valt att problematisera makt och tolkningsföreträde i mötet mellan patient och vårdare.

Som frisk ville hon få tillgång till det rum där hon tidigare upplevt sig vara utan röst och pröva gränserna för vems tolkningsföreträde som kunde gälla. Skulle hennes upplevelser av vårdens maktrelationer vara mer giltiga nu, när hon inte var psykiskt sjuk.

Anna Odells iscensättning berörde mig, som person och som yrkesmänniska. Delvis på grund av närheten till den plats på Liljeholmsbron där hon försökte hoppa – jag har passerat där många gånger på väg från förbundskontoret för en lunch på Söder. Men också för att det var uppenbart hon hade något viktigt att förmedla om samspelet mellan personal och sjuka inom psykiatrin. Hon visste något om med vilken lätthet vi delar in oss själva och andra i ett ”vi” och ett ”dem”, psykiskt sjuka vars upplevelser definieras, kategoriseras och kontrolleras av andra. I mina ögon ville hon luckra upp den gränsen.

En fråga för Kommunal
Redan från början reagerade jag däremot på att debatten inte fördes där den hörde hemma; bland dem som arbetar inom psykiatrin och dagligen möter sköra människor. Jo, läkarna har hörts – upprörda, högljudda och kränkta. Men ingen har frågat kommunalarna; skötarna, boendeassistenterna och undersköterskorna, om deras syn på hur man bemöter psykiskt sjuka med bibehållen respekt för deras person och integritet. Jag tror att vi skulle ha mycket att ge och att lära av att på allvar börja tala om makt och bemötande i psykiatrin. Vi vet att det handlar om såväl människosyn, som utbildning och om tillräckliga resurser för att kunna möta och hantera människor i kris. Frågan borde också vara vår.

Man kan tycka att Odells installation var mer eller mindre lyckad, att det fanns etiska tveksamheter och att hennes poäng skulle blivit tydligare om projektet hade genomförts på något annat sätt. Men oavsett vad man tycker om det hon säger, och hur hon säger det, borde Kommunal, som en av de stora aktörerna inom psykiatrin, ta initiativet från mediekåta kulturkritiker, moraliserande journalister och frifräsardebattörer och påbörja samtalet om människosynen inom psykiatrin. Anna Odell ville ge oss ordet – vill vi ta det?