Jämlikhet kräver gemensam välfärd

Ett modernt samhälle kan beskrivas utifrån flera olika egenskaper, men enligt min åsikt, kännetecknas det främst av sina intentioner och tydliga mål för att uppnå jämlikhet och jämställdhet. Det svenska samhället har lyckats skapa förutsättning för jämlikhet och jämställdhet och därmed uppfyllt kriterierna för modernitet. Den förutsättning jag syftar på är tillgången till gemensamt finansierade välfärdstjänster.

Omsorg av barn, äldre och handikappade, fritid och skola, vård och omvårdnad är livsådror i det moderna samhällets anatomi. Stryps dessa livsådror kan det moderna samhället ”dö” eller kvävas så svårt att det kan sväva mellan liv och död.

Det blir inte så dramatiskt som det kanske låter om vi tittar närmare på de grundpelare som välfärdstjänstesektorn bidragit med:

1. Arbetsuppgifter som tidigare hade skötts gratis i enskilda hushåll, ofta av kvinnor, har kunnat organiseras storskaligt och de utförs professionellt, för det mesta av kvinnor.
2. Kvinnor frigör tid från obetalt hemarbete och satsar in den i produktivt arbete, i utbildning, i politiskt deltagande eller i övrigt samhällsengagemang.
3. Välfärdstjänster fördelas efter individens behov och inte efter hennes betalningsförmåga.

Gemensam finansiering
Tack vare den gemensamma finansieringen förebyggs, eller åtminstone minskar, risken för att vara beroende av enskilda organisationers eller individers välgörenhet. Detta kan betraktas som en förenklad innebörd av jämlikhetsaspekten. Sammanfattningsvis skapar välfärdstjänstesektorn:

• förutsättningar för jämställdhet
• grunder för jämlikhet i levnadsvillkor
• arbetsmarknads- och sysselsättningsfördelar

Grundförutsättningen för att med en relativt högre sannolikhet träffa bägge målen, jämlikhet och jäm- ställdhet, är en gemensam finansiering. Och jag vill hävda att det inte går att träffa bara det ena. Ett ojämlikt samhälle kan inte uppnå jämställdhet eller tvärtom. Samhällen med högre grad av sociala klyftor, med avseende på ekonomisk och politisk makt, har även en högre grad av kvinnoförtryck.

Kräver arbetande människor
Vi vet alla att den gemensamma finansieringen är beroende av andelen människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Denna andel minskar när arbetslösheten ökar som en följd av låg konjunktur. Logiskt bör den öka när arbetslösheten minskar.

Men problemet är att arbetslösheten inte verkar minska tillräckligt mycket för att bringa finansieringen av välfärdstjänsterna i balans. När ekonomin återhämtade sig efter nittitalskrisen stannade arbetslösheten på en mycket högre nivå än den varit före krisen. Enligt prognoserna blir det inte annorlunda efter nuvarande kris heller.

Politisk konsensus men olika åtgärder
Skattebasen kan minska även av ett annat skäl, nämligen om andelen som av ålderskäl inte kan arbeta ökar i förhållande till de som är i arbetsför ålder. En tredje faktor kan vara om en stor andel av den arbetande befolkningen drabbas av epidemi eller en långvarig ohälsa. Frågan är vad kan det göras för att inte förlora förutsättningen till det moderna, dvs. det jämlika och jämställda, samhället?

Idag verkar det allmänt råda en politisk konsensus om en gemensam finansiering av välfärden. Men skillnaden kan ligga i de konkreta åtgärder som partierna föreslår för att finansiera välfärdstjänsterna. Det ställer höga krav på oss väljare. Vi måste aktivt och vaksamt syna de politiska löftena eller dess konsekvenser. Vilka åtgärder urholkar de gemensamma medlen? Vilken politik bidrar mest till ojämlikhet och ojämställdhet?